Upsalia

Allt på hjul här har också ett signalhorn. Gärna med ordentligt ljud. Och de är verkligen inte något som bara finns för syns skull utan  de används flitigt. När en fotgängare är i vägen till exempel. För här går störst alltid först som en vän här konstaterade för någon dag sedan.

Här skördar Libro, Pampers och andra blöjtillverkare inte några stora framgångar. Här är nämligen rumpan bar på många små. Lösningen är enkel och genial(?) När det är dags och barnet sätter sig på huk, så simsalabim, öppnar sig brallan där bak och allt är frid och fröjd.

Tidig morgon. Snabb dusch. Frukost på hotellet. Ut på gatan leta taxi. Adressen med vägbeskrivning på kinesiska. Bra början. OK med andra bilen vi stannar. På väg till Svenska skolan. Första skoldagen för E. Halvdag. Taxin rullar på. Efter en stund flyter trafiken på riktigt bra. Himlen är grå. Dis, dimma eller smog? Troligtvis det sista. 10 000 nya bilar i veckan. Bara i Peking. Klart att luften inte kan vara den bästa. Så varför bli upprörd över lite passiv rökning. Plötsligt ser jag ljuset. Ett tappert försök att bryta igenom smogen. I några minuter pågår en ojämn kamp. Sedan är det helt grått igen.

Också här, precis som hemma, finns det en byråkrati. Regler och förordningar. Ibland begripliga men lika ofta obegripliga.  Papper som i en viss ordning ska godkännas och stämplas. Enda skillnaden här är att man inte kan läsa vad det står och att det inte finns någon som kan förklara. Åtminstone inte på engelska.

Dumt kanske men det är så svårt att låta bli. Här säljs cigaretter i tobaksaffärer med välfyllda hyllor. Massor med märken ropar från hyllorna – Köp mig, köp mig! Och köps gör det. Var och varannan kines verkar röka och nu gör vi det också. Fast vi inte vill. På trottoarer, på toaletter, på restauranger och på alla möjliga och omöjliga ställen kommer röken slingrande ner också i våra lungor.

Här gäller det att ha koll. Det är inte självklart att toalettpappret finns där man tror att det ska vara. Även på den tjusigaste toalett kan det vara så att toalettpappret bara finns på en enda plats. Och har man glömt att ta med kan man plötsligt befinna sig en knepig situation.

Första telefonkortet inköpt. Inte helt lätt. Ingen kunde engelska. Men det ordnade sig i alla fall. Personalen ringde upp en engelsktalande person på sin support som gick igenom alla alternativ. Och det var många. Sedan berättade hon för butikspersonalen. Så där höll vi på en stund innan allt var klart. Nu gäller det att hitta nästa butik och rätt operatör för fler kortköp.

Kvinnofötter här ser ut som hemma. Inte för att jag är någon expert och inte för att jag har gjort några ingående studier men när jag ser fodralen känns det bekant. Gymnastikskor såklart. Tygskor javisst. Plast i glada färger och givetvis unga tjejer och galanta damer i skor med sylvass, lång klack så att foten hamnar som i den värsta svarta utförspisten. Men varför kan man undra. Det måste vara knepigt att lära sig att gå och även om man har lärt sig så borde foten bli trött och resten likaså efter en dags promenerande. Egentligen borde platåskor vara den ultimata lösningen om man vill komma sig upp på nya höjder.

Måste erkänna att man är nyfiken. Inte bara på det som är runt en. Vad det står på menyn. Vad som finns i livsmedelsaffären eller vart man köper block med spiralbindning. Vart kommer de ifrån? Alla människor man möter. Först funderade man på alla kineser. Vilken landsdel de kommer ifrån? Är de också turister som vi fast ändå inte? Är de gästarbetare i sitt eget land och endast kan åka hem en gång per år eller tillhör de den nya medelklassen med pengar i plånboken. Nej nu är de västerlänningarna man är nyfiken på.  Inte så konstigt kanske när man ser så få på dagarna. Nu blir öronen extra stora. Pratar de engelska? Utan brytning? Kanske kommer de från olika länder och har engelska som gemensamt språk? Är de från Europa? USA  eller kanske från Gränna? Ingen aning. Men än har vi inte hört någon prata svenska. Varken med eller utan dialekt.

Telefonen ringer när vi är ute och åker taxi. Det är inte min eller någons i familjen. Det är taxichaufförens. Samtalet stiger snabbt i ton och jag försöker tyst repetera allt som han säger. Jag förstår ingenting och det går sådär. Jag försöker så gott jag kan och kommer plötsligt på mig själv att jag rör på munnen. Tyst hoppas jag och slutar tvärt.   Hoppas att han inte märkte någonting.

Självklart så är inte reklamen här som hemma. Ta bageriet nästgårds till exempel. På en stor skylt ser man bagaren i full aktion. Med munskydd och engångshandskar. För oss självklart (?) med hygien. Här ett försäljningsargument väl värt att visa upp.

Är jag en språkbegåvning  men med den oroande skillnaden att ett o har smugit sig in precis mitt i mellan de två orden? Tanken har slagit mig. Först nu börjar hälsningsfrasen att fastna. Tyvärr inte så bra att jag kan rabbla den mitt i natten om någon nu skulle få för sig att väcka mig och fråga. Hur svårt ska det va att få de två korta enkla orden Ni Hao att fastna och hur ska det gå med de ord som är både längre och mer komplicerade? Eller kan det vara så enkelt att jag hoppar över dem?

Vi är på plats och allt har gått bra. Vi lyckades förbeställa en stor bil hemifrån där alla vi fem, våra sju resväskor och fem handbagage fick plats. En chaufför stod och väntade på oss när vi kom, det var verkligen skönt.

De första två dagarna var vi i kvarteren runt hotellet. I torsdags var vi på Himmelska fridens torg. Igår fick Edvin feber så de senaste dagarna har vi inte gjort så mycket. Som tur var har jag med mig ett stort reseapotek.

Vi har haft svårt att hitta mat som passar alla. På frukostbuffen på hotellet känner vi bara igen vattenmelon och rostbröd. Det finns också ångade degknyten, diverse olika maträtter och inlagda grönsaker. Vi vuxna äter gärna kinesiskt till middag men barnen vill helst äta på MacDonalds, Subway, Kentucky Fried Chicken och liknande. En dag åt vi till och med frukost på MacDonalds.

Många stirrar. En del vänder sig om och pekar. Några tar kort på oss. Det är lite jobbigt på restaurangerna när vi försöker få i oss mat med pinnar och funderar på vad man ska ha i alla små skålar. Ska man ha te eller ris? Det blir inte lättare när personalen och gästerna stirrar på oss.

Vi har skaffat ett kinesiskt telefonnummer. Nästa steg blir att leta efter lägenhet. Vi har fortfarande inte koll på hur man gör och var man vänder sig. På måndag ska vi besöka svenska skolan, barnen börjar på torsdag.

Ja, det var en snabb lägesrapport från Peking, fjärde dagen.

Att Kinamaten här inte är riktigt som hemma har jag nu bevis för. Hemma gillar E o V kinamat. Men inte jag. Här är de mindre nöjda men jag är nöjd och glad.

Lyckades skära en djup skåra på lillfingrets översida med en ätpinne, förlåt jag menar en plastkniv vass som ett krokodilgap. Allt för ett trilskande bröd till maten. En liten språkförbristning uppstod också när middagen skulle serveras. När jag inte förstod valmöjligheterna som stod till buds så övergick flygvärdinnan till det mer universella teckenspråket ackompanjerat med ljud. Det vi fick välja mellan var några fingrar upp från huvudet inklusive ett råmande eller ett kacklande ljud med armar viftande vid höfterna. På något sätt kändes det som hon hade gjort rörelserna tidigare.

Den största prövningen hitintills  är att ordna med visum. Inte visumet i sig utan att få reda på vad som gäller. När det sedan var klart handlade det om att hitta en läkare som inte har semester. Och det gjorde vi. Och inte vem som helst utan en med egna tankar och tolkningar. I morgon är det dags för en ny resa till Stockholm och doktorn som först tyckte så mycket. T.ex att blodgrupps gruppering inte alls behövdes trots att det var med på blanketten. Som sedan sålde på oss en blodtrycks manschett till påstått inköpspris och sedan skickade iväg oss för att låta oss återkomma en vecka senare. Det är lätt att vara efterklok. Och det var vi. För varje dag som gick blev vi klokare, klokare och klokare och riktigt kloka var vi kvällen innan och absolut klokast samma morgon. Bra karl reder sig själv som i det här fallet var Susanne som på nolltid tog fram ett registerutdrag från födseln av yngste sonen. Det var i och för sig inte världens bästa kopia på journalen som hon hade fått men ju längre man tittade på det ju mer självklart var det att hon på egen hand, visserligen via ett gammalt journalutdrag, hade blodgrupps grupperat sig själv. Bra jobbat. En som fick jobba lite mer var jag själv. En plan lades upp, telefonnummer samlades in, öppettider antecknades och på morgonen var det dags. Husläkarmottagningen hamnade underst i högen. En viss misstro infann sig redan för 15 år sedan. Då hamnade jag hos en väldigt förstående och lyssnande doktor i vit mundering. Men efter en stund infann sig mina funderingar. Efter ytterligare en stund var jag misstänksamoch när han till slut frågade mig om diagnos och behandling, så kändes det inte bra. Nu kan man ju tycka att det är lite väl långsint att hänga upp sig på något som hände för 15 år sedan. Men bra kändes det inte heller  när jag för en tid sedan inte lyckades ta mig förbi sköterskan på telefon, när jag hade ont i armen. Någon läkare behövdes inte tyckte hon utan ordinerade raskt Alvedon i fjorton dagar. Dessutom tyckte hon att jag borde kontakt en sjukgymnast snarast. Men si det receptet hjälpte inte. Noll resultat av ”den som är stor måste vara snäll”. Nu kanske man kan tro att man skulle kunna glida förbi sköterskan och äntligen få tid hos doktorn. Men så blev det inte alls. Tvärstopp hos sköterskan igen och nu ordinerades Ipren i fjorton dagar. Mina protester viftades bort med att Alvdon och Ipren var helt olika saker och dessutom så bra att man gärna kunde äta båda två för att uppnå bästa resultat. Men så klart, så blev det förstås inte. Värken var kvar. Att få ut något där som inte ens kanske fanns, kändes alldeles för svårt. Underst i högen fick det bli. I mitten hamnade blodcentralen på söder i Stockholm. Säkert full koll på blod men kanske inte mitt. Erinrade mig raskt att det var ett tag sedan vi sågs. En så där 25 år sedan. I andra änden det vill säga överst  hamnade Tobiasregistret. Där borde de ha koll på min blodgrupp kan man tycka. För hur gick det annars till, de två gånger jag har donerat benmärg, till en för mig okänd mottagare. Och visst var det så. Full koll där. Men gick det att faxa? Glatt besked efter en stund. Fax alright. Ingen sekretess på em bokstav eller två där inte. En bra början och ett lyckligt slut. Inte riktigt. Kaos av oanat slag hos doktorn. Till slut allt klart och full fart mot Kinesiska ambassaden. Minuterna tickar på och vi är sena. Riktigt sena. Planer smids i bilen. Jag släpper av Susanne och hon springer upp för backen och in innanför grinden och den bevakande vakten. Meter läggs till meter. Två bussar i långsamt mak utanför Tekniska muséet passeras. Minutrarna tickar på och helt plötsligt finns det bara en kvar. Fler är tydligen i samma situation som oss. Nedanför backen står tre svarta bilar hastigt parkerade. En snabb inbromsning och vi står plötsligt parkerade mitt bland dem. Ut hoppar Susanne. Spring fortare tänker jag. Men hon saktar ner. Försöker få ögonkontakt. Säger något. Spring tänker jag. Men det gör hon inte. Istället kommer hon tillbaka mot bilen. Öppnar dörren och frågar efter passen. Det ser ut som hon vet svaret men hon frågar ändå. Det slutade precis där. Bådas våra ansträngningar. Fokus på läkaren, blodgrupperingen och passen hemma på hyllan.

Om mindre än en månad kommer allt jag lärt mig i 53 år inte längre att stämma. Det kanske bara kommer att vara lite lustigt för de vi träffar men säkert ofta fullständigt obegripligt eller t.o.m. direkt förolämpande. Även om jag verkligen inte kan, eller ens vill kunna, allt om  vett och etikett på mina fem fingrar så är nog sällan det pinsamma eller det katastrofala speciellt nära att ske här hemma och jag tror att jag oftast, på ett någorlunda bra sätt, kan förklara för mina barn varför man gör på ett speciellt sätt. Men inte nu längre. Nu kommer vi förstå lika lite allihop. Vi kanske inte ens ser det eller förstår när det precis sker. Vi kanske aldrig kommer att förstå därför vi inte ens har märkt något. Att vi är de annorlunda. Att det är vi som inte förstår det allra enklaste och självklara som redan små barn förstår om de har fått bo här i hela sitt liv.

Har nog inte riktigt förstått tidigare. För O fem år gäller det att ha koll. Koll på vad det blir. Ett väldigt vridande och vändande för att se vad det blev. Inte en gång utan alla gånger det plaskar till i toalettstolen. Men nu vet jag också . Om det är kladdig sort så kan det bli knepigt att torka. Om de är stora så kan det bli en bit kvar. Vad bra. Har inte tänkt på det tidigare men nu vet jag. Och det är ju bra.

På Kinesiska ambassaden idag. Gick så där. Barnen kan bara få 180 dagars visum med en in/ut resa(?). Vi vuxna får 12 månaders visa MEN vi måste ordna läkarundersökning här och inte där. Ordnade läkarundersökning på Engelbrektskliniken på måndag och röntgen idag på Sophiahemmet! Livad väntetid i deras gamla lokaler med uttråkade barn, en död akvariefisk plus mig själv torkande golv efter en liten olycka med en kille på tå som försökte nå en plastmugg.

Fotograferad i dag. 1 till visum, 10(!) till Beijing Language Culture University och 1 till nya körkortet.

I dag kom äntligen kuvertet vi har väntat på. Antagningspappren från Beijing Language Culture University, BLCU.

I dag var Ulrika o Katarina här. Både på dagis och hemma hos oss för att provfilma. Om det blir något på Bolibompa är inte alls säkert. Besked kommer.

Jag, Susanne och Villiam till Sofia Distans i Stockholm. Intressant. Minns inte om det var 600 eller 800 elever, de flesta utomlands, som går på högstadiet på distans. Fick låna bärbar pc till Villiam.