Upsalia

Nu känns det kallt ute trots att det är över 20 grader och sol. Läste någonstans för länge sedan att kroppen behöver tre veckor för att anpassa sig till en ny utomhus temperatur och nu råkar min vara van vid 30 till 35 grader. Så då kanske det inte är så konstigt att det känns lite kyligt.

Hemma är man van att alltid få svart på vitt vad som gäller. Ätas eller slängas? På brödpåsen, flingorna och till och med på mineralvattenflaskan(!) Här är det inte lika vanligt. På kylvaror hittar man oftast tillverkningsdatum men hur lång hållbarheten är, är lite mer oklart. Så nu får man som förr i världen lita på sin nos.

Nu pågår det full aktivitet på gator och torg inför nationaldagen nu på fredag. Blommor i överflöd och repetition av uppträdande. Inget tycks lämnas åt slumpen.

Idag var det skoldag trots att det är lördag. Här får vi läsa in de dagar vi är lediga. På eftermiddagen var det dags att besöka Apple Store och köpa en systemskiva eftersom datorn inte alltid vill göra som jag vill. Och vad möts man av när man kommer fram. En lång, lång kö av ivriga människor som väntar på att få köpa den nya iPhonen som släpps just idag. Gjorde dock ett tappert försök och stegade längst fram i kön för att höra om man måste stå i kö om man vill köpa något annat. Det måste man var svaret. Lämnade slokörat platsen. Kanske kan det gå bättre i morgon men det var inte något den glade Apple anställde vågade lova.

Strålande sol. Precis lagom varmt och hela familjen är på promenad. Då frågar V, varför nyser man alltid när man stirrar rakt in i solen?

I dag är det för ovanlighetens skull klarblå himmel fast det är mitt i veckan. Annars brukar det nästan bara inträffa på helger när det inte är lika mycket trafik som på vardagar. I dag är många lediga. Det är Mid-Autumn Festival. Alla äter Mooncakes. Också vi. Som vi fått och som barnen har bakat i skolan. Men allt är inte gratis här. Är man ledig så får man arbeta eller gå i skolan på helgen istället.

Igår när jag vaknade var jag yr. Jag och Peter åkte till svenska ambassaden och röstade och jag var nästan tvungen att stödja mig på Peter för att inte ramla. På eftermiddagen hade det fortfarande inte blivit bättre så vi ringde till SOS international som hänvisade oss till ett sjukhus här i Peking. Jag fick komma in på akutavdelningen. Det kändes precis som på ett svenskt sjukhus. Doktorn klämde på magen, lyssnade på mage, lungor och hjärta och tittade i halsen och i öronen. Han böjde och vred på mitt huvud. Jag berättade att jag brukar ha migrän. Det verkar vara ett virus eller en sorts migrän. Jag fick åksjuketabletter för yrseln och påsar med salter och mineraler att blanda ut med vatten och dricka. Jag låg hela dagen.  Doktorn ville att jag skulle komma tillbaks om det inte har blivit bättre på måndag/tisdag. Idag är jag fortfarande lite yr men det känns mycket bättre.

I kväll har vi ätit en underbar middag på en muslimsk restaurang som ligger alldeles runt hörnet. Vi åt stekt kyckling, kyckling och jordnötter (typisk Peking-rätt), majs och pinjenötter, biff och lök i het gjutjärnspanna, friterad riven potatis med spansk peppar och sesamfrön, broccoli och stekt ris med ägg. Allt ställs mitt på bordet, var och en äter direkt från faten med pinnar. Man har en egen liten tallrik men det verkar mest vara för om man spiller eller om det droppar. Lägger man upp mat på sin tallrik anses man vara glupsk och självisk. Till det drack vi tre läsk, två öl och tre små flaskor vatten. Det kostade 211 rmb och det var ganska dyrt. Vi brukar ofta betala mindre.

I skolan går det med rasande fart. Vi går igenom två kapitel om dagen. De flesta verkar ha läst kinesiska tidigare. Puh! Nästa fredag börjar vi läsa med privatlärare också. Hon kommer tre dagar i veckan à 1 timme och 30 min för mig och Peter och två dagar i veckan à 1 timme för barnen. Hon tar 85 rmb per timme.

När vi åker till skolan med tunnelbana kostar det 2 rmb per person och det tar ca 1 timme och 10-30 minuter. När vi åker taxi tar det ca 30 min och kostar ca 40 rmb. Det är MYCKET lockande att åka taxi både fram och tillbaks men det blir mycket pengar på en månad.

I dag besökte vi Blue Zoo. Ett marint äventyr med fiskar i glada färger. Farliga fiskar, dykare och livslevande sjöjungfrur som simmade omkring tillsammans. Efter besöket fanns det såklart en presentbutik fylld med mjuka gosiga djur och lite till. Men när vi kom ut från akvariet blev överrumplade. Två damer ville se våra biljetter. Efter ett febrilt letande hittade vi tre av fem. Damerna tog snabbt fram och stämplade våra, för få, biljetter med en röd rund stämpel. Precis en sådan, fast mindre, som används i officiella och viktiga sammanhang.  Blixtsnabbt for tanken igenom huvudet. Vad händer nu?  Måste vi betala igen när det fattas två biljetter? Men så illa var det inte för helt plötsligt deltog vi i ett lotteri och vi vann! Först några väldigt enkla armband och sedan vann vi högvinsten. En äkta målning på äkta sidentyg. Hurra, vilken dag! Vinst på alla lotter! Men så bra var det förstås inte. På prislappen stod det 760 och vi behövde bara betala 100. Visserligen inte gratis men tänk vad litet vi behövde betala. Försöker de lura oss sa min klartänkta fru? Ja det gör de, sa jag med ett leende men betala vet ja. För det var det värt att få bli lurad på ett fiffigt och så  uträknat sätt. I ett rasande tempo.

På sätt och vis lever vi i en egen liten värld här. Vi förstår inte vad som sägs och vi kan inte läsa det som skrivs. Ibland fungerar det med engelska, ibland med hjälp av teckenspråk och ibland tur. I fredags till exempel, klockan åtta på kvällen var det dags att hämta Edvin snart tolv år som hade följt en klasskompis hem efter skolan. Ut på gatan, stannar en taxi. Provar på engelska. Har visserligen ännu inte stött på en taxichaufför som förstår engelska men provar ändå. Fungerar inte. Tar upp telefonen, gestikulerar till chauffören och ringer klubbhuset i det område där sonen finns. Där fungerar det med engelska. Berättar att jag behöver körinstruktioner till min taxichaufför.  Sen bär det iväg i full fart på stora vägen ut ur Peking. I två mil. När vi närmar sig området börjar taxichauffören leta. Hittar en grind in till ett område och frågar på kinesiska om det är rätt. Tror jag åtminstone. Svarar på engelska att jag inte har en aning. Han svarar på kinesiska och tittar på mig. Kikar ut. Det är kolmörkt  Ser inte att det står något på engelska som jag känner igen. Chansar på att skaka på axlarna och ruska på huvudet. Chauffören kör vidare. Nya grindar, nya vakter och nya områden. Proceduren upprepar sig gång på gång. Tiden går.  Chauffören pratar ännu mer med mig. Känns som han nog tycker att jag borde hjälpa till. Fler vakter vid bostadsområdena tillfrågas. Ingen brist på dem förresten. De står en var femtionde meter utanför murarna som omgärdar de fina bostadsområdena. Hinner hastigt tänka tanken varför då? Är det farligt här eller är det fint och höjer områdets status?  Färden fortsätter med ytterligare ett antal stopp. Innan vi är framme vid rätt område. Taxichauffören ler och skrattar, ser nöjd ut och pratar kinesiska med mig. Jag ler och skrattar, ser nöjd ut men hoppar över att prata engelska med honom. Nytt problem. Vi blir inte insläppta av vakterna. Provar med engelska. De svarar på kinesiska. Provar med att visa husnumret som jag har på en lapp. Fungerar inte heller. Provar då att ringa min sons klasskamrats hemnummer. Någon svarar med ett hallå, tror jag men lyssnar inte så noga. Är så glad att vi är framme. Glatt berättar jag på svenska vem jag är. Att vi är här nu och att vi inte kommer in på området. Det är knäpptyst i luren. Visserligen en väldigt kort stund men tillräckligt lång så att jag hinner tänka tanken att jag har fått fel telefon nummer och hur ska jag nu få tag på E. Då säger en dov, dämpad röst på engelska ”Vill du prata med din son” och tänk det vill jag. Sen går det bra. Visserligen kör chauffören åt fel håll i området.  Här finns det nya vakter som alla tillfrågas vart hus 2161 ligger och efter en stund kommer vi faktiskt fram.

I går fick jag mitt kinesiska namn. ”Vi kan kalla dig för Su Shan” (uttalas So Shan). Vi är nu inregistrerade på universitetet som börjar på måndag kl 16. Registreringen tog 2 dagar. Jag vet inte hur många personer som tittade på våra papper.

Vi börjar få ordning i lägenheten där vi nu har bott i en vecka. Barnen verkar trivas bra i skolan. Edvin ska följa med en kompis hem idag. Villiam har fortfarande inte fått sitt rätta bokpaket från skolan så han har inte så mycket att göra nu men det blir desto mer när paketet väl kommer. Ossian leker helst med sin nya radiostyrda helikopter när han kommer hem från dagis. Nu för tiden stannar skolbussen precis utanför våran dörr 🙂

Vi håller just nu på att titta på om vi ska anställa en Ayi, dvs en person som städar, och fixar hemma hos oss varje dag. Det kostar ca 2500 rmb per månad vilket är ca 2700 svenska kronor. Det skulle också innebära att det alltid finns en vuxen här vilket behövs eftersom barnen har många lov och vi nästan inget. Under jullovet tex är vi bara lediga på nyårsdagen som i år är på en lördag. Första lovet är redan 4 oktober och 1 vecka framåt. Det känns inte så bra att barnen ska vara ensamma hela veckan även fast vi kan komma hem till strax efter 13 på dagarna. Vi måste fundera på det. Vi vill ju också ha en kinesiska lärare och en taxi som hämtar oss på morgnarna så det går snabbare till universitetet och man kan inte få allt här i livet.

Att hitta i livsmedelsbutikerna börjar gå riktigt bra nu. Det finns ett system och ibland kan man också hitta förpackningar med lite engelsk text på. Det  plus bilder gör att man oftast förstår vad det är. Men inte riktigt allt.  Har i några butiker försökt hitta något att torka av med. Till exempel en trasa eller en svamp. Men vart finns de? Inte bland städgrejorna och inte på hyllan där man hittar alla rengöringsmedel. Fast idag trodde jag att min lycka var gjord. På ett litet bord, med extrapris, låg det massor av förpackningar och väntade. Tyvärr var det varken engelsk text eller bild som berättade om innehållet. Jag klämde, kände och klämde lite till. Några trasor var det inte. Kunde det vara två svampar? Kanske. Upptäckte att det inte var riktigt heltäckande plast utan det var en glipa. Väldigt liten visserligen men skam den som ger sig. Med lite trixande, vridande och vändande så kanske jag skulle få en skymt av innehållet. Samtidigt passade jag på att klämma några gånger till. Trots mina tappra försök så lyckades jag inte kika in och faktiskt var det nog så att det inte heller kändes som två svampar. Tittade snabbt upp och kikade på fortsättningen av hyllan. Här fanns det inte rengöringsmedel i alla former utan bindor, tamponger och trosskydd. Hastigt slutade jag klämma och placerade paketet med sina kompisar på extraprisbordet. Såg mig diskret omkring och gick därifrån samtidigt som jag insåg att det inte blir några svampar eller trasor idag heller.

Varje kväll. Kväll efter kväll så skramlar det. Då och då. Troligtvis bor vi granne med en person som försörjer sig på att samla in metallskrot .

Precis utanför vår port finns det 12 parkerinsplatser efter gatan. Det finns också en parkeringsvakt som säljer biljetter till de som parkerar och en bit bort sitter hennes kollega som också har hand om 12 platser. Ibland blir det dramatik. Från hukande, sittande ställning är de plötsligt på språng efter en bil som är på väg. Försöker bilföraren smita måntro?

Här är alla trötta. Redan mitt på dagen. Att ta chansen och sova en stund missas av få. På matstället, trottoaren, i bussen, i tunnelbanan eller i en säng på Ikea.

Rörlig bild på skärmar i vagnen där den senaste Ikea reklamen visas upp. Reklamskyltar i vagn och på dörrar, stortavlor på stationen. Precis som hemma eller i vilken storstad som helst. Men en sak som var ny för mig  är att här används tunnelbaneväggarna för reklam och då menar jag reklam som följer med tåget när det kör.

IKEA var en upplevelse. Det satt folk överallt. De satt i soffgrupperna och pratade och såg ut som att de bodde där. Några satt i sköna fotöljer och sov. På sängavdelningen hade flera stycken bäddat ner sig själva och många hade bäddat ner sina sovande barn. Det var ett tag sedan jag var på IKEA i Uppsala men jag tror det var ungefär samma sortiment. Det fanns ganska många risskålar som jag inte tror finns i Sverige så det kanske är lite anpassat efter olika länder. Vår hyresvärd har sagt att IKEA har medelpris, alltså inte billigt men inte heller det dyraste.

Köttbullarna var goda. De serverades med en svensk flagga nedstucken i potatismoset. Vi köpte en hel köksutrustning: kastruller, glas, tallrikar, bestick, knivar, durkslag mm. Dessutom täcken, kuddar, lakan, sop och sopskyffel och några klockor. När vi hade betalat allt kom vi ut till IKEA Food där vi köpte älgpasta, frysta köttbullar, Mjölkchoklad, Dajm, Hällebröd (som vita polarbröd) och blåbärssaft. Igår kväll lagade vi mat hemma för första gången. Det var så skönt att slippa gå ut med trötta barn. Vi åt älgpasta och köttbullar. Med pinnar så klart 🙂

Så klart är mycket nytt. Människor, miljöer, skyltar, dofter och smaker. Ljud och små kryp som kan låta öronbedövande  Men tyvärr är det saker man känner igen. Dammråttorna finns här också. I alla fall hemma hos oss.

Visst är det lätt att tro att det här i Peking skulle finnas cyklistet, cyklister och åter cyklister.  Men inte nu längre  Här verkar inte speciellt många cykla. Bil ska det vara. Att ha bil av senaste modell, är otroligt populärt men en tvåhjulig hoj verkar få vilja ha.  Men faktisk kan det bli många tvåhjulingar i en korsning nu också. De far kors och tvärs och det är många som inte väntar tills det är deras tur. Ljudlöst sticker de iväg och de ser ut som det blir fler för varje dag. Bil är säkert bra tycker många men vill man komma fram nu i stället för sen är elmopeder ett bra val.

I dag var det en dag i blågult. Först ett besök på Ikea och innan det var tid för shopping så blev det ett besök på restaurangen. Precis som hemma så fanns det köttbullar med lingonsylt och potatismos. 10, 15 eller 20 för den hungrige eller möjligtvis för den med stor hemlängtan. Men det fanns faktiskt en sak till på tallriken. Den svenska flaggan. Och det var många fanor på marsch. Käckt vajande på brickor vars ägare fullt upptagna letande efter ett bord att sitta vid. Precis som vi. Efter måltiden fick dessutom flaggan en extra uppgift som den klarande galant. En envis liten köttbullsbit som kilat sig fast mellan två tänder förlorade fotfästet i en flygande fart.

Äntligen har vi fått tag på en lägenhet! Den är jättefin och fräsch och ligger nära skolbussen. Vi flyttar det mesta i morgon men sover antagligen kvar på hotellet till fredag morgon för att vi ska hitta tandborstar och annat när barnen ska till skolan på fredag morgon. På lördag blir det nog en tur till IKEA för att köpa grejer till köket, Hällebröd och blåbärssaft. Kanske hinner vi till och med köttbullar till lunch. Skulle kunna gissa att det blir pasta och ett glas vin på lördag kväll. Hemma! 🙂

Idag åkte alla barn till skolan med skolbussen. Själva.  Kvar på trottoaren stod vi vuxna. Raskt ut med handen för att fånga en taxi. Tredje försöket lyckades. Taxichauffören läste adressen som vi hade på kinesiska och nickade. Adressen som de på hotellet skakade på huvudet åt när vi bad dem ordna en taxi och de istället tog fram instruktion hur vi skulle åka dit kommunalt. Men fyra byten är fyra byten.  Plus fem och tio minuters promenader där emellan lockade inte. Lång resa. Trevlig pratglad chaufför. Tyvärr inte på engelska. Beijing Health and Quarantine Bureau. Nu var vi där. Med våra svenska läkarpapper, delvis på kinesiska, engelska och svenska. Vilka skulle duga? Vad skulle vi behöva göra om? Under av effektivitet. Olika stationer för varje steg. Först pappersexercis, röda stämplar, betalning och sedan klart! Tror vi. Vi får se på fredag när pappren kommer i retur.

Mitt namn och det är ett kontrakt. Ett hyreskontrakt. Äntligen!

Hitintills så har våra dagar handlat om att lösa saker. Alltifrån var vi är just nu, hur vi tar oss till någon annan plats, var vi ska äta frukost, lunch och middag, ordna något, leta efter, titta på och nu också förhandla om lägenheter. Men inte idag. Idag var vi hembjudna till en familj som tog hand om oss. Från eftermiddag till sen kväll. Vi slapp tänka, leta, planera och fick bara vara. Tack, tack, tack! Ulrika, Johan, Truls och Noel.

Idag trodde vi att vi hade en lägenhet men det blev inte så. Vi var 8 personer (exkl. barnen) och vi förhandlade i 3 timmar. Vi skulle precis skriva under kontraktet när ägaren ändrade sig. Hon hade tidigare sagt ok till att hyra ut 11 månader men helt plötsligt ändrade hon sig och kunde bara hyra ut 12 månader. Så det blev inget. Nu tar vi nya tag.

Idag regnar det lite och är lite kyligt, vilket betyder att jag hade en kofta på mig när vi satt ute och åt ikväll. Vi var på en italiensk restaurang och åt pasta och tog ett glas vin, det första på hela tiden här. Kineserna är inget vindrickande folk. Mittemot fina lägenheten (som vi trodde vi hade) finns en affär med västerländska varor ”April Gourmet”. Helt plötsligt känns livet så mycket lättare. Vi kände igen godis, tvättmedel och det fanns till och med vin. Sorgligt nog, eftersom jag tror att vi kommer att handla där ganska ofta. Jag som gärna skulle vilja kunna handla på äkta kinesiskt vis.

De senaste dagarna har vi tittat på lägenheter av alla de möjliga slag. En var inte så tokig och i dag var det dags att träffa ägaren. Hon kom i följe med två agenter precis som vi. Sedan börja dansen. Hon berättade, ivrigt understödd av sina agenter att allt var så dyrt och att hon inte hade råd att hyra ut den för billigt. Vår agent berättade också en hel del om varför inte vi ville betala så mycket. Inte för att vi förstod ett ord men det var inte så svårt att förstå av den intensiva konversationen. Efter en kort stund befann vi oss i ett av sovrummen med vår agent så vi slapp andra lyssnande öron. Nu startade förhandlingarna. Betalade vi bara vad hon ville så skulle vi fritt få välja möbler. Fram och tillbaka sprang vår agent med olika bud. Det såg mörkt ut och allt tog tid. Mycket tid. När de diskuterade kom jag på att jag inte hade sett någon kyl i köket. Mycket riktigt. Ingen kyl men i stället en av lägenhetsägarens agenter. Kom, kom viskade hon till mig och drog mig längst in i köket. Kan jag få ditt telefonr viskade hon. Varför det tänkte jag. Hon var ivrig jag förvirrad och försökte smita ut ur köket. Ni kan få hyra lägenheten av mig och min syster, sa hon sen.  Får jag ditt telefon nr så ringer jag dig sa hon med låg, viskande röst. Kan inte sa jag på engelska, min fru har numret. Genialt tyckte jag. En sekund senare var jag ute ur köket med en lapp med hennes telefon nr på. Sen förhandlades det en ordentlig stund till tills det helt plötsligt var klart. Nu fick vår agent bråttom med kontraktet. En regnig promenad till hennes kontor. Vi fick läsa kontrakt sida upp och sida ner. Sedan var det dags att fylla i alla uppgifter  på engelska och kinesiska  Först gick det bra, sedan mindre bra och till slut inte alls. Helt plötsligt när allt var propert ifyllt så ville hyresvärden hyra ut på 12 månader istället för de 11 som vi var överens om och som redan prydligt var nedskrivet på de tre kontrakten. Och nu var det stopp, riktigt stopp. Vi var helt enkelt inte längre överens och tre timmars förhandling var nu helt bortkastad.

Jag trodde jag kunde somna vart som helst och hur som helst men jag kanske måste omvärdera det nu. Jag ligger i min frus säng på hotellet, utan min fru. Hon ligger i min säng, utan mig. Just här är det något som inte stämmer. Än hur jag ligger så känns det inte bra. Jag vrider och vänder mig, byter sida men nej, fortfarade inte bra. Ska man börja tro på Feng Shui tänker jag.

I kväll fick vi äta i källaren. På Pizza Hut. Och döm om min förvåning vår servitris, som vi hade senast ovan jord, var också där. Hade vi alla hamnat här därför vi klagade förra gången? Vi tyckte att vi hade fått för små pizzor mot vad vi hade beställt. Bara sex bitar per styck  i stället för nio. Ursäkter, bugningar, en extra pizza och 10% rabatt på hela notan. Helt OK tyckte vi då. Men nu hände det igen. Två sexbitars bars in den här gången också.  Trots att vi hade beställt stora med nio bitar styck. Vi pekade och undrade och vår servitris förklarade att vi hade fått rätt storlek och för säkerhets skull förklarade hon en gång till. Vi satt stumma och förstod ingenting. Tills en tanke slog mig  Det handlade kanske inte om antal bitar utan ett mått på storleken? Undrar var vi hamnar nästa gång?