I går var jag på sjukhuset. Doktorn undersökte och röntgade hälen. Han trodde att det kunde vara en ”stress fracture”. Jag fick ett träningsprogram och en ”remiss” till en kinesisk läkare (mitt förslag). Det blir bättre för varje dag utan att jag har gjort annat än att vila. Idag åkte jag taxi både till och från skolan för att slippa belasta foten i onödan.
Konstigt! I Sverige är jag nästan aldrig på sjukhuset. Här i Peking har jag redan varit på sjukhuset två gånger.
Jag har haft ont i min högra fot till och från i drygt ett år. I somras träffade jag en kinesisk läkare i Uppsala under några veckor och då blev jag nästan bra. När vi kom hit till Peking har jag gått så mycket så det har kommit tillbaks. I går hände något när jag gick till skolan. Idag är hälen svullen och jag kan knappt gå:-( Har fått tid på sjukhuset i morgon kl 16.30.
Nu börjar det bli kallt. På dagarna är det runt 12 grader, det känns jättekallt. Vi fryser både inne och ute. Inne i klassrummet sitter klasskompisarna med jackor på sig. Här i Kina sätter man på värmen för ALLA den 15 november, inte en dag tidigare. Vi får helt enkelt stå ut några veckor till.
Häromveckan när jag och Villiam var på frukt- och grönsaksmarknaden köpte vi de här höstfrukterna. Som smaklösa mini-äpplen med en plommonkärna i mitten. De finns att köpa överallt just nu. Jag frågade (på kinesiska) vad de heter men tyvärr kommer jag inte ihåg svaret…
Beijing Language and Culture University
Idag känns det bättre med kinesiskan. Jag förstod vad vi pratade om i skolan och pratade lite med taxichauffören på väg hem, han förstod mig och jag förstod honom 🙂 Vi är tre i klassen som inte har läst kinesiska tidigare, vi får slita hårt för att kunna hänga med.
I kväll har vi packat. I morgon åker Villiam och Edvin till Shanghai med svenska skolan. De ska ta nattåget dit men eftersom skolan ligger en bit bort hinner de knappt hem innan bussen går från skolan. Edvin ska därför följa med en kompis hem och Villiam ska vara kvar på skolan och äta pizza med lärarna. När de kommer fram på torsdag morgon ska Edvins klass ha en vanlig skoldag i svenska paviljongen på världsutställningen. På fredagen ska de gå runt och titta på utställningen. På kvällen flyger de hem igen. Håll ögon och öron öppna! Jag har hört att både svenska och kinesiska journalister kommer att vara på plats.
Det var många år sedan jag hade plånboken till att förvara pengar i. Den har snarare varit en plats för kontokort och en ordentlig bunt kvitton. Men visst har det blivit skillnad här i Kina Här är desto vanligare med en bunt sedlar också i min plånbok. Kina är ett kontanternas land. Även stora belopp betalas kontant och när största valören på en sedel är 100 så blir det en ordentlig bunt när det är dags att betala 100 000 Yuan. Själv brottas jag inte med det problemet utan snarare vad jag ska ha i plånboken nu när det rapporteras om att kvitton är giftiga och att alla kvitton raskt måste förpassas någon annan stans.
…vilken händelserik helg. House-warming party, intensiv-shopping inklusive lunch med svenska besökare och supergod och trevlig middag med kinesisk familj. Idag när jag kom till skolan hade jag glömt all kinesiska. Puh, vad jobbigt det är att göra läxa när man inte känner igen några tecken längre. Jag är helt förvirrad och blandar ihop allt. Xiang, yao, neng, hui och keyi. Allt i en enda röra. Förvirrad och en smula omotiverad. Hoppas det känns bättre i morgon.
Dagens läxa
På väg hem i taxi från inflyttningsfesten. Klockan är 22.00 och det är långa bilköer och massor med människor i rörelse överallt. Kön rör sig sakta. Här är det nog inte lugnt en endaste timme på dygnet. Undrar hur det är mitt på natten? Nu har kanske tiden kommit när det är dags att köpa sig en riktig pyjamas. Gå i säng vid mörkrets inbrott och sova tills det är tid för vakenvila vid midnatt och då stiga upp och ta sig en promenad i sin pyjamas för att se vad som händer på gator och torg.
I kväll var vi på inflyttnigsfest hos Helena och Patrik. Stor fin lägenhet som fick vår att krympa till en liten en Massor med folk, mat och dryck. Gott, trevligt och roligt att vara där men plötsligt blev det nästan tomt. Tjugo kineser gick i samlad tropp. Alla på en gång. Vi gick också. Vi fick inte vara ute längre.
Nu är inte hemma, hemma längre. Nu är hemma här och det har det varit ganska länge. Var det så enkelt att lämna sin hemstad, vårt hus och våra vänner? Eller är det så därför att vi har valt själva, kan åka hem om vi vill och vet att vi inte ska vara här för evigt? Jag tror det. Tyvärr är inte alla frivilligt i Sverige och kan åka hem när de vill. Kanske aldrig. Då finns nog hemma på någon annan plats än i vårt avlånga land.
På väg till skolan
Hemifrån oss till skolan tar det ganska precis 1 timme och 10 minuter från dörr till dörr. Det tar ca 20 minuter att gå till tunnelbanestationen, 20 minuter från tunnelbanestationen till skolan och ett byte mitt i där man måste gå ca 10 minuter. Nu när jag tänker efter känns det mer som att jag går till skolan än att jag åker tunnelbana.
Häromdagen när jag satt och pratade med min privata kinesiskalärare Sofia berättade jag om mitt kinesiska namn. Jaha… Su Shan, sa Sofia och såg missnöjd ut. Det är ett vanligt namn och man vet direkt att det inte är en kinesisk person. Vad tycker du om Su Shan Shan? Det låter mer kinesiskt, sa Sofia. Mina lärare i skolan skulle nog bli förvånade om jag helt plötsligt byter namn även om inte skillnaden är jättestor.
Äntligen har solen tittat fram igen efter flera dagar av grått dis. Det är kallt på nätterna och när vi går hemifrån på morgnarna känns det nästan som man skulle vilja ha ett par handskar. Mitt på dagen är det ca 20 grader men det märks att det är höst. I helgen måste vi nog ge oss ut på jakt efter höst/vinter-kläder så att vi är beredda när kylan kommer på riktigt. Det brukar vanligtvis varken snöa eller regna på vintern men förra året var det minus 15 grader och snö här i Peking.
I början tänkte jag på det jämnt men nu är det lite mer sällan jag blir påmind om filmen om den siste kejsaren, när jag går på toaletten. Här i vår lägenhet så är det inte bara vatten längst ned i toaletten som hemma i Sverige utan de är nästan fyllda till bredden. Det ställer till lite problem för mig. Den siste kejsaren fick klagomål från sina cellkamrater för att det lät så när han pinkade mitt i hinken på nätterna. Själv har jag som tur är sluppit klagomål…
I veckan var vi på utflykt en hel dag. På morgonen, vid åttatiden stannade en minibuss utanför vårt hus med några amerikaner, kanadensare och två tjejer från något land i närheten plus en chaufför och Tony vår guide för dagen. Vi hann med en hel del. Sommarpalatset, kinesiska muren plus några obligatoriska stopp där vi fick se hur jade bearbetas och blir till smycken. Hur silkesmasken har det en dag på jobbet och hur man dricker te. Och tänka sig, ville vi handla något av det de hade visat, så gick det också bra.
Nu går det inte längre. Än hur jag försöker. Än hur jag tar i så händer det nästan ingenting. Endast någon svag, darrig knappt hörbar ton kommer över mina läppar. Jag som trodde att vissla var som att cykla. Har man en gång lärt sig så kan man det livet ut.
För någon dag sedan kom jag på mig själv att jag sjöng eller om man ska vara lite mer exakt, nynnade en sång. Något min mamma alltid gjorde när jag var jag liten och något hon fortfarande gör, när man hälsar på. Kändes som vi kom lite närmare varandra, mina föräldrar och jag, trots att det är 6 691,1 kilometer som skiljer oss åt.
I dag är det andra dagen som det känns som att man är till havs. Mest på kvällen när det är mörkt. Högt upp, en bit bort blinkar röda lampor. Inte på någon fartygsmast utan på några skyskrapor som sträcker sig mot skyn. Sikten är obefintlig och man ser inte speciellt långt bort. På avstånd försvinner allt i ett gråvitt dis. Det är vindstilla. Inte den minsta lilla pust som kan hjälpa till att blåsa bort alla avgaser från bilarna som sakta rullar ut från staden.
Här ser alla olika ut. Korta, långa, smala, unga, gamla, rika och slitna. Glada, allvarliga, lugna och vilda. Precis som vi. Det som är extra roligt är att man då och då känner igen ansikten. I förra veckan såg jag till exempel Ulf Elving. Inte den riktige förstås men precis så som han skulle ha sett ut om han var född här. Men han är inte den enda jag har sett. Folk jag känner, både i Stockholm och Uppsala, har jag mött på trottoarerna här och det känns väldigt bra. Att det inte är någon skillnad på oss fast vi är födda så långt ifrån varandra.
I eftermiddags stod jag en stund utanför kassorna på Ikea alldeles intill glass- och korvförsäljningen. Ett tjugotal korvar med bröd hann passera förbi och jag kan nu konstatera att det ska vara mycket. Vare sig man tycker om ketchup, senap eller både och på korven så hade de flesta ett ordentligt lager i rött och gult. Så mycket att man inte ens såg korven men jag gissar att den fanns där under.
Äntligen har Edvin kommit hem igen efter ett dygns lan hos en kompis. Han åt och somnade direkt.
I morgon eller rättare sagt senare idag, eftersom klockan har passerat midnatt, så ska vi för första gången ha middagsgäster här i vår lägenhet. Vi har bjudit hem Patrik och Helena. Vi har tillsammans kommit fram till att de flyttade hit ungefär samtidigt som vi. Bor på samma gata sisådär en halvtimmes promenad bort. Det enda som möjligtvis är lite ovanligt är att vi aldrig har träffat någon av dem tidigare. Inte heller pratat med någon av dem utan den enda kontakten vi har haft är via några e-post de senaste dagarna och ett sms. Ska bli riktigt roligt nu att ses också alldeles på riktigt.
Innan det var dags för kvällsmiddag tog vi en tur på det intilliggande köpcentret. det var då vi såg dem. Inte bara en utan minst 15 kanske 20 ungdomar med penna i högsta hugg och fantastiska erbjudanden. Vad visste vi förstås inte och ska jag vara ärlig så var de inte speciellt intresserade av oss. Men nyfikenheten var väckt. Vad var det egentligen som var på gång? Det gick så där för dem. De flesta gick bara förbi och valde att inte falla för deras prat men de lyckades fånga några, oftast ungdomar som snabbt lotsades iväg till mitten av lokalen. Vi valde att ta rulltrappan upp och då såg vi vad som pågick. Här är det stort att gifta sig. Det tycker åtminstone de som är specialiserade på att, mot ersättning, ordna det mest sagolika bröllopet.
För någon dag sedan så åt vi lunch på McDonalds. Massor med folk och svårt att hitta plats att sitta och extra svårt när man är fem i familjen. Men alla var inte upptagna av att äta. Vid flera bord satt det ungdomar som var upptagna med annat.
I dag är det Kinas nationaldag. Den sextioförsta i raden och kanske just för att det var den sextionde förra året, då det var stor fest, så skulle inte någon av de vi frågade tidigare göra något speciellt i dag. Vi funderade på att åka till Himmelska fridens torg men begav oss till slut till Chaoyang parken, Beijings största. När vi kom fram ville 
O absolut köpa en röd flagga med gula stjärnor på vilken O snabbt förlorade intresset för när han såg vad barn och vuxna lekte med på en gräsmatta alldeles intill. Sen var både leken och kommersen i full gång. Absolut nödvändiga leksaker inhandlade
s på löpande band tills alla pengarna var slut. Tyckte samtidigt lite synd om damen med flaggorna. Såg ingen förutom mig själv gå runt stilla viftande med en röd fana.
Jag försöker verkligen att gå långsamt när vi är ute och går. I alla fall de gånger jag kommer ihåg att jag ska göra det. Jag riktigt släpar benen efter mig men det brukar nästan alltid bli så att jag och O fem år är, utan att jag har märkt det, är en bra bit framför resten av familjen. Så var det i kväll också när vi var på väg till en restaurang en bit bort, för att äta. Just när jag inte kunde gå långsammare stannade jag till. På den lilla muren satt två äldre damer på varsin pappersbit och spelade kort. Kortleken var skinande ny och damerna fullt upptagna med att sortera sina kort och det var då, precis då jag såg att kortleken inte alls såg annorlunda ut. En av damerna satt nöjd med några knektar och hjärter dam och funderade på hur hon skulle göra. Lite förvånad stod jag där och stirrade Jag hade nog räknat med att kortleken skulle se annorlunda ut och inte exakt som vår.
Jippiiiieeeee! Hela familjen lediga en vecka tillsammans för att fira Shi Yi. Shi betyder 10 (10:e månaden, dvs Oktober) och Yi betyder 1. 1 Oktober = Kinas nationaldag. Vi hade tänkt åka till Himmelska fridens torg, vi trodde att det är där man firar nationaldag. Nyligen fick vi veta att förra året var det 60-årsjubileum med stora festligheter i hela staden så i år händer nog ingenting särskilt… Vi får se vad vi hittar på.
Klockan är 17.40 och jag har precis stoppat en taxi som ska köra mig till ett möte som börjar kl 19.00 på Svenska skolan. Är förhoppningsvis ute i god tid men det är många som är på väg ut ur Peking så här dags. Inser nästan direkt när vi far iväg att det är något fel på bilen. När vi sakta tar oss fram i köerna så far jag, inte fram och tillbaka för att föraren kör ryckigt, utan i sidled. Krampaktigt försöker jag hålla mig i upprätt position. Känner mig både illamående och sjösjuk och bävar hur det ska bli om det är kö hela vägen ut. Helt plötsligt löses kön upp och taxin ökar farten. Jag fortsätter att krampaktigt hålla i mig och nu far jag om möjligt ännu mer i sidled och funderar intensivt på hur jag aka få stopp på taxin och slippa den här resan. Då ökar han farten ännu mer och vi kryssar mellan filerna för att komma fram. Samtidigt som föraren fortsätter att trycka gaspedalen i botten. Paniken närmar sig och precis då slutar det att skaka. Bilen far som en pil lugnt och stadigt fram och jag kan släppa taget. På radion dånar en röst hela tiden. Det kanske är någon sorts teater som vi lyssnar på.
Jag är inte så lång men faktiskt lite längre än många kineser. Det har jag märkt i de fullpackade tunnelbanevagnarna. Det är något Ingvar också har koll på för här är sängarna han säljer tio centimeter kortare än hemma i Svedala. Samtidigt är det en sak som gör mig lite förbryllad. Varför är borden oftast lite högre? Både i skolan och i vår bostad. Jag har visserligen en teori men kan det verkligen vara så att det beror på hur man äter nudlar här?
