Förvånad, igen

Jag försöker verkligen att gå långsamt när vi är ute och går. I alla fall de gånger jag kommer ihåg att jag ska göra det.  Jag riktigt släpar benen efter mig men det brukar nästan alltid bli så att jag och O fem år är, utan att jag har märkt det, är en bra bit framför resten av familjen. Så var det i kväll också när vi var på väg till en restaurang en bit bort, för att äta. Just när jag inte kunde gå långsammare stannade jag till. På den lilla muren satt två äldre damer på varsin pappersbit och spelade kort. Kortleken var skinande ny och damerna fullt upptagna med att sortera sina kort och det var då, precis då jag såg att kortleken inte alls såg annorlunda ut. En av damerna satt nöjd med några knektar och hjärter dam och funderade på hur hon skulle göra. Lite förvånad stod jag där och stirrade Jag hade nog räknat med att kortleken skulle se annorlunda ut och inte exakt som vår.