Upsalia

[et_pb_section][et_pb_row][et_pb_column type=”4_4″][et_pb_text]I drygt en månad har vi varit hemma och jag har inte sett till honom. Ska jag var ärlig så hade jag glömt honom och om jag av misstag skulle ha kommit att tänka på honom så hade jag tänkt vad skönt, vad skönt att jag slipper se honom. Man skulle helt enkelt kunna säga vad bra att han inte fanns längre. Men ack så fel jag hade. Alldeles nyss dök han upp framför mina ögon med en surfbräda. Robert i Boxer reklamen.[/et_pb_text][/et_pb_column][/et_pb_row][/et_pb_section]

Idag är det Mid-autumn festival. Vi tjuvstartade igår med att göra en ljuslykta, äta mooncakes samtidigt som vi  försökte se en skymt av månen i Stadsparken.

Sedan vi kom hem så är det en del man måste vänja sig vid, lära sig på nytt eller bara komma ihåg hur det var var men det finns en sak, har jag upptäckt, som det är svårt att vänja sig vid igen. Allt regnande. Dag ut och dag in. Det är möjligt att det inte regnar jämnt men det känns så.

Snart är det två veckor sedan golvslipningen blev klar och vi flyttade tillbaka till huset i Uppsala. Alla fem längtar till och från tillbaka till vårt härliga liv i Peking. Vem vet, kanske kommer vi tillbaka en dag. Nu är i alla fall Expedition Beijing slut för den här gången. Tack och hej!

I Kina har man inte tid att vänta. Ska man åka hiss så gäller det att komma iväg snabbare än snabbt. Att stå och vänta på att dörrarna ska stängas av sig själv är inget man har tid med. Det var därför stänga dörren knappen var lite sliten och nött i vårt hus i Peking. I dag när vi åkte hiss på sjukhuset här i Uppsala så ville dörrarna inte stänga sig så snabbt som jag var van vid och blicken började direkt leta efter stänga dörren knappen.

För precis ett år sedan började vi lära oss att leva i Peking. Vi letade bostad, försökte förstå menyer och lärde oss att hitta i livsmedelsbutikernas hyllor. Lika förvirrat som det var då är det också nu. I affären idag tog det tid att handla. På sätt och vis är allt bekant men ändå inte. Förpackningarna ser inte ut som de gjorde för ett år sedan. Ny layout, nya bilder och färger. Förpackningarna ser inte alls ut som jag minns dem och nu får jag noggrant titta och jämföra för att hitta rätt vara.

Har man levt i en stor stad men många människor och stora hus är det en viss omställning att åter igen vara tillbaka i Uppsala. Det mesta ser lite mindre ut nu. Hus som förr var höga med Uppsala mått mätt är nu låga. Affärer som förr kändes stora upplevs nu som så små. Men faktiskt är det en sak som har växt till sig. Åtminstone tror jag det efter att i morse ha passerat en med bilen. Ledbussarna. Inte på höjden utan på längden. Nu är de väldigt, väldigt långa.

Storhandla. Inte riktigt. Inte idag. Men ett besök på ICA i Gränby är väldigt nära att storhandla. Kundvagn utkvitterad utanför mot en femkrona. Allt är bekant men det är väldigt kallt. Jag fryser. Skyndar mig både vid charkavdelningen och mjölken. Minns inte att det var så förr. Tur att det inte var så mycket att handla den här gången.

Nu tänker jag att ni alla är på en härlig semester och därför är lite osynliga. Idag var jag och besiktigade mina föräldrars bil. Vi var inte så många där precis. Efteråt, när jag hade parkerat bilen och var på väg tillbaka till mina föräldrars lägenhet så gick jag på Murargatan alldeles ensam. Inte en endaste människa syntes till. Kändes helt overkligt och som att staden var övergiven. Kunde inte låta bli att tänka på våra kinesiska vänner som har flyttat hit och vad de sa när jag försökte hjälpa dem att hitta en bostad. ”Vi är vana att det finns människor runt omkring oss hela tiden så vi vill inte så gärna bo någonstans där vi är ensamma”.

Våra kinesiska vänner, familjen Guo, som har flyttat hit, har då och då blivit förvånade över att vi känner människor personligen på olika företag som de behöver komma i kontakt med. Här är inte det så konstigt men t.ex. i Beijing med 15-20 miljoner invånare är det desto märkligare. Men nu är jag lite mer osäker hur det egentligen är. Var håller ni hus? De senaste dagarna har jag varit runt på olika ställen och inte sett ett enda bekant ansikte med ett undantag och det är hemma på vår gata. Där har jag träffat några glada grannar. Men var är alla andra?

På eftermiddagen var vi på besök i vårt hus som vi inte har sett på ett år. Lite märkligt var det. Allt var så bekant men samtidigt kändes det tomt och obekant. Möblerna var på plats men allt annat som är vårt hem fanns inte där. Det är nog så att det här inte är vårt hem. Vårt riktiga hem har vi lämnat i en stad långt, långt bort. Nu får vi börja om och bilda ett nytt hem här.

I går i bilen, när jag skjutsade Villiam, började vi prata om vilken musik som är populär just nu här hemma. Villiam hade viss koll men inte jag. Raskt på med radion och P3. Blev inte klokare av det. Kom då på att reklamkanalerna, åtminstone förr, tjatade livet ur de mest populära, så där borde svaret finnas. Men tyvärr, jag står inte riktigt ut med deras lite meningslösa hurtfriska prat trots att jag nu har försökt. Jag är fortfarande nyfiken på vilken musik som spelas mest och vilken årets sommarplåga är men tyvärr vägrar mina öron att vara med längre. De hotar med att säga upp sig om jag envisas med att lyssna på det innehållslösa pratet.

Flera saker var så självklara när vi lämnade Sverige för ett år sedan och många saker var så annorlunda när vi anlände till Peking. Nu när vi är tillbaka så är det tvärtom med vissa saker. Det självklara är inte lika självklart och det gamla invanda från förr ser man med andra ögon. Både intressant och spännande. Sen är det förstås roligt med det man inte har gjort på väldigt länge. Att gå i gräset till exempel. För bara någon vecka sedan kom Villiam på det. Nu är det gjort och det kändes riktigt bra.

Nu var det min tur att vara Villiams sällskap i Business klass. Breda säten, lugnare, riktigt porslin, glas och bestick. Ungefär så där som man gissade att det skulle vara. Efter två filmer var jag trött. Trött på att sitta still och trött på att inte sova. Allt var undersökt. Jag hade åkt upp och ner i stolen och fått den att veckla ut sig ett antal gånger. Jag hade sett flygrutten på kartan så många gånger att jag kunde den utantill och jag hade tittat på en klocka som rörde sig så långsamt att jag nästan trodde att den stod stilla. Nu var det dags att hälsa på resten av familjen. Efter att passerat två tygdraperier var jag i en helt annan värld. Den värld som jag vanligtvis är van vid när vi är ute och flyger men som jag nu tittade storögt på. Det var verkligen fullt med folk. Knappt någon västerlänning utan nästan bara sovande kineser. I bredd satt det säkert tio, tätt, tätt, tätt. Jag gick gången raskt fram. Så raskt man nu kan gå i ett flygplan. Att hitta Susanne, Edvin och Ossian kändes lätt enda tills jag hade kommit längst bak i planet och bara sett ett par hundra kineser och någon enstaka västerlänning som inte alls påminde om min nu helt plötsligt saknade familj. Jag vände och började gå tillbaka. Nu i sidled för att kunna se något. Det gick inte speciellt fort. Jag kan inte missa dem en gång till så jag måste vända igen, tänkte jag medan jag noggrant skannade av varje rad, ansikte för ansikte. Som tur var sov de flesta men flera av de som var vakna såg väldigt undrande ut när de såg mig noggrant tittande på dem alla. Det här går inte bra, tänkte jag samtidigt som jag i ögonvrån såg att jag i stort sett var framme vid Business klass avdelningen igen Ingen familj! Det här kan inte vara sant. Vad gör jag nu. Går en gång till. Letar reda på en flygvärdinna och frågar om de möjligtvis har sett min familj. Precis då säger Susanne ”Hej. Edvin sa alldeles nyss att pappa gick förbi”.

Äntligen är vi på väg. Allt bagage blev incheckat utan problem. Ingen övervikt den här gången. Samtidigt så fick vi inte allt med oss. Ett paket är nu på väg via Hongkong Post och om en månad eller två ska det komma fram. Redan efter 20 minuter är Edvin och Ossian rastlösa. Känns lite oroväckande.

Tidig morgon. Klockan är drygt fem och få är vakna. Gatorna är tomma och bara några taxibilar plus några bussar utan passagerare passerar. Också på trottoarerna är det öde. Endast några pensionärer är ute på tidig morgonpromenad. Vi sitter på bussen på väg till flygplatsen i Hongkong. Först flyger vi tillbaka till Peking där vi får byta plan innan det är dags för färd mot Arlanda.

En egen liten signatur. Något speciellt, som märks. En tofs i varje öra.

Min kalufs har växt till sig. Så pass att den egentligen borde blivit klippt för flera veckor sedan. Nu var det dags. Runt hörnet från hotellet fanns lösningen. Inga problem. Tvätt, klipp och fön kom vi överens om även om just själva föningen kändes lite överflödig. Medan jag väntade fick jag två tidningar att läsa. En för äventyraren. Simma bland hajar och klättra i berg. Sida efter sida. Den andra en gammal hederlig biltidning fylld av lyxåk. Efter några minuter var det dags. Frisören, en ung kille helt i svart och med den inte helt ovanliga frisörs frisyren kunde lite engelska och jobbade på så där noggrant som man tydligen gör här. Allt flöt på men det var något som inte riktigt stämde. Jag tänkte, tittade och funderade men kunde inte komma på vad det var. Det tog faktiskt en stund innan jag såg det. De små munrörelserna. Inte hela tiden. Bara då och då, när han ivrigt klippte. Edvard scissorshand. Precis som Edward scissorshand. Så enkelt var det.

Om jag somnar prick nu hinner jag sova 4 timmar tills det är dags att gå upp igen. Klockan 5 i morgonbitti (kinesisk tid) lämnar vi hotellet här i Hongkong. 18 timmar senare landar vi på Arlanda.

Ser ut som Herr Hung får hitta på något nytt. Gick nog helt enkelt inte att få tag på någon längre som ville åta sig jobbet som rickshaw förare.

Ingen rusning här.Det blev nog inte riktigt som man hade tänkt.

Packar, väger, packar om och väger igen. I morgon skickar vi paket till Sverige.

Bra hotell. Bra tandborste. Det är inte alltid hotell tandborstar är så mycket att ha men här är de riktigt bra. Ergonomiskt utformat skaft och bra borststrån(?). Fast en sak stämde inte på mitt exemplar. Först förstod jag inte vad det var. Det var bara en känsla. Sedan kändes det ibland på något konstigt sätt mellan vissa tänder och till sist blev det riktigt konstigt. Det kittlade. Ingenting syntes så jag fortsatte borsta. Det gjorde kittlandet också. Dags för en mer noggrann undersökning. Då visade det sig vad som var fel. Ett strå var extra, extra långt. Ibland gömdes det sig bland sina kompisar, ibland passade det på att kittla mig i gommen.

Vår resa närmar sig slut. Om det blir någon fortsättning har vi ingen aning om. Först ska vi återvända, träffa er alla, börja skolan och arbeta. Råkar det vara så att just du har följt oss från början här på vår blogg så har du fått ta del av och stått ut med 400 stycken små och stora händelser för oss här i Kina. Ett land som är så mycket. Både bra och dåligt. Rättvist och orättvist. Tillåtet och otillåtet. Ett stort land som vi har sett en liten del av och som vi hoppas kunna besöka många gånger till och med människor som vi har lärt känna här och som vi kommer att sakna väldigt, väldigt mycket.

Hongkong kanske inte är så tokigt ändå 🙂

Blänkande och glänsande fasad. Runt omkring desto enklare.

En del, oftast äldre herrar har gärna två valnötter i sin hand som ger dem massage, lugn och harmoni. Nu är det inte vilka valnötter som helst. De är noga utvalda. För två av hyfsat bra kvalité får man betala 50. För de mest perfekta 50 000. Jag önskar så att jag hade köpt några.

I går på flyget när jag skulle fylla i inresekort till Hongkong skulle jag fylla i hemadress. Kände mig helt plötsligt hemlös. Vi har precis flyttat från vår lägenhet i Peking och när vi kommer hem till Sverige ska vi bo ett par dagar hemma hos mina föräldrar. Eftersom vårt hus är tomt tänkte vi passa på att slipa golven vilket gör att vi bor kvar hos mina föräldrar några dagar extra. Det tog ett tag men till sist fyllde jag i alla fall i vår hemadress i Uppsala på inresekortet men i hjärtat bor jag fortfarande kvar på Gongti Beilu i Peking. Kanske tur att vi har mellanlandat i Hongkong så vi hinner vänja oss vid tanken.

Förstår inte vad dom säger här i Hongkong. Hittar inte. Svårt att hitta mat som passar alla. Annorlunda. Efter ett år utan dricks måste vi nu fundera på hur mycket dricks man ska ge. Stökigt. Rörigt. Bullrigt. Dessutom luktar det illa här.Hotellfrukosten kostar drygt 100 kr per person. Bävar inför resan till Sverige eftersom vi på grund av missförstånd har övervikt på flyget.
Vill åka hem till Peking igen 🙁