Nu var det min tur att vara Villiams sällskap i Business klass. Breda säten, lugnare, riktigt porslin, glas och bestick. Ungefär så där som man gissade att det skulle vara. Efter två filmer var jag trött. Trött på att sitta still och trött på att inte sova. Allt var undersökt. Jag hade åkt upp och ner i stolen och fått den att veckla ut sig ett antal gånger. Jag hade sett flygrutten på kartan så många gånger att jag kunde den utantill och jag hade tittat på en klocka som rörde sig så långsamt att jag nästan trodde att den stod stilla. Nu var det dags att hälsa på resten av familjen. Efter att passerat två tygdraperier var jag i en helt annan värld. Den värld som jag vanligtvis är van vid när vi är ute och flyger men som jag nu tittade storögt på. Det var verkligen fullt med folk. Knappt någon västerlänning utan nästan bara sovande kineser. I bredd satt det säkert tio, tätt, tätt, tätt. Jag gick gången raskt fram. Så raskt man nu kan gå i ett flygplan. Att hitta Susanne, Edvin och Ossian kändes lätt enda tills jag hade kommit längst bak i planet och bara sett ett par hundra kineser och någon enstaka västerlänning som inte alls påminde om min nu helt plötsligt saknade familj. Jag vände och började gå tillbaka. Nu i sidled för att kunna se något. Det gick inte speciellt fort. Jag kan inte missa dem en gång till så jag måste vända igen, tänkte jag medan jag noggrant skannade av varje rad, ansikte för ansikte. Som tur var sov de flesta men flera av de som var vakna såg väldigt undrande ut när de såg mig noggrant tittande på dem alla. Det här går inte bra, tänkte jag samtidigt som jag i ögonvrån såg att jag i stort sett var framme vid Business klass avdelningen igen Ingen familj! Det här kan inte vara sant. Vad gör jag nu. Går en gång till. Letar reda på en flygvärdinna och frågar om de möjligtvis har sett min familj. Precis då säger Susanne ”Hej. Edvin sa alldeles nyss att pappa gick förbi”.