En skymt av vatten från ett av våra fönster. Idag ska vi få strålande sol och vädret ser riktigt bra ut de dagar vi ska vara här.
Solen är på väg ned precis som vi. Marken börjar syns och planet sjunker sakta. Kampen med alla platsförpackningar man måste bryta sig in i för att få något att tugga på är över. Barnen här bak i planet har slutat kivas och är nu i stället nöjda och glada. Snart är det dags igen. Samla ihop alla våra 12 väskor. Hitta vår transport till hotellet och sedan storögt kika på allt nytt genom vindrutan i kvällstrafiken.
Nu är vi på väg. Allt packat och klart. Lite skramligt är det allt här längst bak i planet för halva familjen. Längst fram sitter Villiam och Susanne. Kan tro att det har det bättre. Såg i alla fall så ut innan draperiet drogs för.
Våra resväskor är välfyllda. I natt vägde vi väskor gång på gång. Justerade och lyckades få ner vikten tills vi nådde den magiska gränsen. Men vad hjälpte det. Vår uppfattning om hur mycket man får ta med stämde inte alls med vad hon tyckte som checkade in oss och tyvärr råkade det vara så att det var hon som bestämde. Trots en viss välvilja och prutande så blev det dyrt. Fast billigt om man jämför med vad de extra kilona kommer att kosta när vi åker mot hemlandet. Nu fick vi betala ganska många hundralappar extra. Då får vi betala lika många sedlar, tyvärr med den lilla men väldigt betydelsefulla skillnaden att det då står 1 000 på varje av dem.
Våra sista dagar (den här gången) i Beijing har varit väldigt intensiva. Packa, packa, packa och titta, titta, titta. Det är många saker vi ville hinna med en gång till.
Som att besöka den lilla enkla restaurangen där man får grilla själv. Utanför på gatan finns det mesta som behövs.
På vägen till flygplatsen ser jag mig runt. På de bekanta gatorna, affärerna, husen och restaurangerna i vårt område. Vi passerar de som köper papp, flaskor, glas och allt annat som kan säljas vidare för en peng. Vi passerar alla de dina bilarna som är så dyra att man knappt ser dem i Sverige. En bit bort skymtar jag tiggaren utanför vår affär som vi ger en slant då och då. Undrar om han får behålla det han lyckas tigga ihop eller står han där på uppdrag av några andra som kräver sin del. Jag ser barnen som får precis all uppmärksamhet eftersom de är de enda barnet. Allt jag ser är det jag sett under ett år. Det vanliga livet som pågår just i de här kvarteren. Allt det bekanta. Det känns lite nostalgiskt javisst. Då känner jag plötsligt lite panik. Jag kan inte komma på någonting vi har gjort här under det här året. Inte det minsta lilla vill dyka upp. Det enda som finns i mina tankar på väg ut till flygplatsen är det här vanliga vardagliga. Och det känns efter en liten stund bra även om livet är väldigt olika för alla som bor här.
Också förmiddagen var intensiv. Packning så klart. Våra vänner familjen Guo kommer förbi och hämtar det sista som ska med båten. Samtidigt är en tjej från receptionen uppe och prickar av inventarielistan. Det går ganska bra men då och då kommer hon förbi och frågar vad som står på listan och hur det ser ut. En stund tidigare var hon uppe och läste av vatten-, gas- och elmätaren. De ringer från receptionen och säger att räkningen är klar. Depositionskvittona är försvunna inte här inte där men efter en stund har de vänligheten att dyka upp Susanne går ner och lämnar despositionskvittona och får tillbaka en del av handpenningen samtidigt som det skrivs en ny för den sista telefonräkningen som blir avläst först i mitten av augusti. Vår chaufför kommit nere på gården och Susanne rycker ut för att betala honom. Sen dyker han upp och vill bära väskor men det vill inte jag. Strax är de första väskorna klara. Något chauffören tydligen inte räknar med är att de är tunga. Väldigt tunga. Glatt tar han tag i två och ska gå. Det gick inte alls. Han och väskorna står kvar på samma plats. Han får tappert kämpa på med en i taget. Helt plötsligt lämnar resten av familjen lägenheten. Dags för klippning. Själv blir jag kvar och packar, slänger och packar.
Vi har packat i flera veckor. Cirka femton stora supertunga kartonger plus ett skåp. Vips så var lägenheten tömd. Sju killar kom och på fem minuter var det fixat. Det var den snabbaste flytten jag har varit med om.
I torsdags var det sista gången för Villiam att besöka sjukhuset här. Det har blivit några gånger. Första månaden var vi på besök där alla dagar utom söndagar följt av två månader med besök måndag till fredag. Just den här dagen var det en som var väldigt trött. Vår chaufför Chen guang fu.
Kan inte förstå hur vi fick hit alla våra saker i resväskorna. Jag packar kartong efter kartong som ska skickas med båt och har ändå svårt att hålla den tillåtna vikten på flyget. Hur gick det till? Vad hände?
Nu är det mycket av sista gången innan vi åker hem. För några kvällar sedan åt vi middag på vår muslimska restaurang för sista gången. Här har vi varit många gånger. Så många att vi faktiskt tröttnade ett tag. Många favoriter på bordetoch också nytt. Menyn är lång och mycket kvar att upptäcka. Vi får se när det kan bli av. För det känns att vi nog måste ta oss tillbaka till den här restaurangen någon gång i framtiden.
Också här är prostitution förbjuden. Det betyder inte att den inte finns. Nedklottrade telefonnummer dyker upp här och där på trottoarer, murar och trappor för att snabbt bli övermålade. Gissar att det inte är varje dag polisen får telefonnummer serverade på ett fat till de som sysslar med olagliga saker.
Allt påminner om McDonalds. Cola dekorerade plastglas, sugrören, brickorna, servetterna. Ja nästan allt utom en sak. På Fatburger så är det tre gånger så dyrt som på MacDonalds! Så klart att just det stället har blivit barnens nya favorit och det händer precis just när de hade tröttnat på MacDonalds!. Får de som de vill nu så kommer vi att tillbringa många måltider där. Fast ska jag vara ärlig så var det en sak till som inte är lika som hos deras amerikanska kusin. Hamburgarna är väldigt, väldigt goda. Men det tänker jag inte berätta att jag tycker för de unga i familjen. Då kommer kraven på att åka dit ofta anta orkanstyrka.
Att loppor kan försvinna spårlöst låter ju inte så konstigt. Men när brunnslock bara försvinner på vår gata så blir i alla fall jag lite fundersam.
En fråga som jag ofta har fått här i Peking är: Vad äter ni för mat i ert land?
Många av mina klasskompisar har ofta bra svar. Till exempel: ”Vi äter ris varje dag, ”Vi äter alltid bröd till maten”, ”Vi äter alltid kött”, ”I mitt land tycker vi om stark mat”, ”Ni kanske tror att vi äter sushi varje dag men vi äter väldigt sällan sushi”. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Tacos? Spaghetti och köttfärssås? Potatis?
Jag: Ja… vi äter ofta pasta… smorgasbord är typiskt svenskt, det är en massa olika smårätter som till exempel… sill. Smorgasbord innehåller ofta fisk och räkor… och skinka… köttbullar… Ja! VI ÄTER KÖTTBULLAR! Det MÅSTE vara det mest svenska man kan äta!
Klasskompisarna: Jaha, köttbullar äter vi också. Ah, du menar IKEA-köttbullar? Ja, det måste vara typiskt svenskt.
Jag undrar verkligen. Vad är egentligen typisk svensk mat? Kåldolmar? Dillkött? men hur ofta äter man det? Typ aldrig!
Är allt internationellt nu för tiden? När vi frågar våra barn vilken mat dom saknar från Sverige blir svaret något otippat: ”Kebab”
Vi har inte lagt upp några bilder från Ossians sjätte födelsedag som vi firade i Maj. Här kommer dom:
Nu i juli firas 90 års dagen här i landet. Det styrande partiet bildades i Shanghai och på plats var 13 personer. Nu är de betydligt fler. Så där en 68 miljoner medlemmar. Firandet både syns och inte syns. Efter större gator finns det många skyltar. Allt är fejat och fint. I gatukorsningarna finns det nu vakter med röda flaggor som släpper fram de gående när de röda ljusen byter färg till grönt. I en del affärer är en del produkter bortplockade under några dagar och säljs i speciella rum eller finns gömda under disken. Så är det t.ex. i DVD butiken vi brukar handla filmer till barnen. Samtidigt så tycks den vanlige Pekingbon leva på som vanligt. Om man nu inte råkar vara en av de 68 miljoner medlemmarna. Då är man säkert upptagen av både det ena och det andra.
Vi hade inte kommit speciellt långt. Det handlade bara om ett kliv eller möjligtvis två när visselpipan obönhörligen ringde i våra öron. Högt och gällt. Och det var inte så konstigt för hon med pipan stod precis bakom oss. Att det var oss det handlade om var det heller ingen tvekan om. Jag, Susanne, Edvin och Ossian stod som förstenade med vatten till knäna stirrande på en ung tjej med visselpipa i mun som också stirrade, fast på oss. Plötsligt tog hon pipan ur mun och sa ”màozi”. Sedan pekade hon på sitt huvud för att förtydliga. Några minuter senare var jag ägare till min allra första badmössa. En svart sak som påminner mer om en sotarmössa än en badmössa. Men vad vet jag. Speciellt intresserad av badmössor har jag aldrig varit och det tog ju ett tag till jag blev ägare till en. Ett halvt liv eller så.
Allt är fejat och fint. ”Frivilliga” lokala ögon hjälper till att hålla utkik efter folk och fä som inte hör hemma just här eller som beter sig annorlunda. Just nu är det stort jubileum här. De styrande partiet firar nittio år.
Det är cirka 35 grader ute nu i kväll men det hindrade inte oss från att sitta ute.
35 grader i skuggan. Ingen luftkonditionering, nedvevade rutor, fortfarande för varmt. Då kanske en handdriven klassiker gör susen.
Det börjar lite försiktigt. Sakta glider den fram. Provar ett litet fall och därefter ett till. Sen avslutas allt i ett ordentligt plask.
Inte så långt från vårt hem finns en stor park. Chaoyang parken Här finns allt möjligt. Sjö med bad och båtuthyrning, fotbolls – och basketplaner med vilt kämpande spelare i den heta solen. Här finns också nöjesfält med massor av olika attraktioner där barn och vuxna som tjoar, skrattar, skriker och folk som bara tar det lugnt och vilar i skuggan. Här finns också många giftassugna som ska förevigas. Vi såg säker ett tiotal par som gjorde sitt bästa framför kameralinsen.
Har börjat packa lite. Planerar kvällens middagsbjudning. Hotellet i Hongkong är bokat och klart. Har bokat in japansk ansiktsbehandling på måndag. Jag, Villiam och Edvin läser fortfarande kinesiska med våra respektive privatlärare två dagar i veckan. Villiam måste fortfarande åka till sjukhuset varje dag för behandling och träning men under juli har han tid på förmiddagarna vilket ger oss bättre utrymme att göra saker på eftermiddagarna och kvällarna. Funderar över vad vi vill göra sista tiden i Peking.
I dag regnar det. Inte speciellt mycket. Enligt väderprognosen så ska det komma 7 mm. Men full aktivitet blir det. Vattenpölarna sopas snabbt bort. Precis som med snön i vintras.
Alla fem prov är avklarade. Oooooooiiiiiiiii! Lyssnar på ”A little respect” med Erasure på högsta volym. Hoppar runt jämnfota i lägenheten. Varvar med raketen. Från och med nu ska jag bara njuta av Peking :-). Jippiiiieeee!
I dag var vi på besök på Wangfujing. Av många ansedd som shoppinggatan nummer ett här i Peking. Här trängs många av de fina märkesbutikerna. Vi hann med ett lååångt besök på en leksaksaffär, bokhandeln med utländska böcker och lunch på ett ställe som har som (o)vana att dela ut en leksak till vår yngste familjemedlem. På den fina gatan så finns allt folk på den ena sidan. Den skuggiga. I solen får man vara själv. Vill man träffa folk och trängas väljer man den andra. På gatan var det ovanligt få västerlänningar men på mathaket råkade vi hamna bredvid en äkta skåning som arbetade som engelskalärare på en kinesisk skola i en stad i centrala Kina sedan fyra år.
