Här sitter jag, på självaste midsommarafton, och pluggar kinesiska. Jag har tre prov som väntar i början av nästa vecka. För att vara midsommar har det varit ovanligt omidsommarlikt här idag. Vi tänker tillbaks på dansen runt midsommarstången 6 juni på svenska ambassaden här i Peking och önskar er alla i Sverige en skön och regnfri midsommar.
I några dagar var det full aktivitet utanför oss. Det var dags för målning av stolpar, räcken och också gångbron precis framför oss. Men riktigt klart blev det förstås inte. I alla fall inte just då. För nu har det gått ungefär två veckor sedan alla målare försvann och än så länge är det inte någon som kommit tillbaka för att måla allt det där som också skulle behövts målats men som de inte riktigt nådde upp till.
Det är varmt här. Över 35 grader i skuggan på dagarna och mellan 20 och 25 grader på nätterna. Intill där vi bor byggs två stora köpcentrum med bostäder staplade på höjden. En del som sliter hårt i värmen med stenläggning utanför husen bor bakom ett plåtplank i ett tält bara ett stenkast från gatan, direkt intill trottoaren. Ibland är en bit plåt borta och då kan förbipasserande kika in i deras hem.
I dag är det en riktigt eländig dag. Vädret är riktigt uselt eller rättare sagt föroreningarna i luften gör att allt blir grått och ohälsosamt.
Den 22 juli lämnar vi Peking efter att ha tillbringat nästan ett år här. Undrar hur vi kommer att förhålla oss till Peking när vi har kommit hem? Vi kanske anpassar oss snabbt till vårt vanliga svenska liv, precis som när man kommer tillbaks till jobbet efter fem veckors semester och helt plötsligt känns det som att man aldrig varit borta. Huxflux så är året i Peking bortglömt. Eller, tänk om vi bara längtar tillbaks och inte längre är nöjda i Uppsala…
Jag hoppas i alla fall att vi alla kommer att tänka tillbaks på tiden i Peking med glädje och värme och hoppas att vi någon gång kan komma tillbaks på besök.
”Det är ett tandkrämsvattenfall eller egentligen två”, säger Ossian samtidigt som han, väldigt trovärdigt, säger att han inte har en aning hur det har blivit sådär.
Den (nästan) dagliga turen till sjukhuset åktes i dag i taxi. Anledningen är att vi, sedan en vecka, har en egen chaufför och att man här i Peking inte får köra sin bil en dag i veckan. Taxiresan ditt gick bra. Villiam hade inga problem att sitta bekvämt. Hem gick också bra, även om jag tyckte att chauffören betedde sig lite konstigt då och då, tills vi plötsligt stod stilla vid ett trafikljus trots att det hade slagit om till grönt för en stund sedan. Bilarna bakom oss började tuta och då vaknade vår chaufför till med ett ryck och vi var på väg igen.
Ossian är duktig på att hitta på saker och det som inte finns att leka med tillverkar han. Det finns bara ett litet problem. Det blir lätt stökigt. ”Nu är det dags att städa Ossian, säger vi ofta. Senast svarade Ossian ”Jag kan ju inte städa allt det här!” och när jag sa ”Vem var det som stökade till då” svarade han ”Det var inte så svårt”.
Sista skoldagen idag. Nu är det ”bara” fyra prov kvar.
Här är mina lärare: Luo Laoshi och Jin Laoshi.
En A/C gör så att huvudet fungerar i värmen.
Kan det vara vädret? Kanske omställningen från Sverige till Kina? Eller vad är det annars som gör att jag har migrän så ofta här? 🙁
Solen inte bara värmer, den gör huden brun också. Något västerlänningar oftast inte har något emot men som en hel del här vill undvika till varje pris. Att vara brun betyder för de flesta här att man har ett enklare jobb utomhus.
Helt plötsligt, utan förvarning, börjar det åska och blixtra utanför. Efter en stund vräker regnet ner. Efter ytterligare en liten stund haglar det också. Tio minuter senare är det som att ingenting har hänt. Himlen är blå och solen skiner igen.
Livet är fantastiskt tycker andra som får glida hem i en svartglänsande Bentley när dagen är slut.
Många är glada över att hitta en plats att sitta på när det är dags att åka hem efter en slitsam dag på jobbet.
Schema slutprov:
15 juni Konversation (5 olika ämnen att förbereda)
23 juni Hörförståelse
27 juni Grammatik
28 juni Konversation, tillval (förbereda 7 ämnen)
29 juni Läsa och skriva
Svenska ambassaden bjöd in till fest.
Det såg riktigt dystert ut när vi gav oss iväg. Åska, blixt, regn och inga taxibilar. Till slut stannade en liten moped med ”ett litet hus” där vi alla tre fick plats (jag, Peter och Ossian).
Och tänka sig. När vi kom fram till ambassaden sprack det upp och det blev dans runt midsommarstången, mat och dryck.
Att hitta rätt i en stad med 15-20 miljoner invånare är inte lätt. Inte ens för en taxichaufför. Någon enstaka bil hat gps till hjälp men de flesta har inte några hjälpmedel. En del chaufförer tycks ta det säkra före det osäkra och vägrar köra om de inte hittar. En del bryr sig inte om sådana små bagateller utan räknar med att det löser sig på plats. Vem vet passageraren kanske hittar och då är det ju inga problem. I slutet av veckan var det dags igen. Ossian var hemma hos en kompis och klockan fem var det dags att hitta en taxi som kunde ta mig de två milen ut till förortsområdet. Det hela började bra. En taxi stannade direkt och han nickade glatt och tycktes direkt veta vart vi skulle när han läste adressen. Riktigt så bra var det förstås inte. Det visade sig när vi lämnade motorvägen och vi kon fram till första korsningen, då han tittade på mig frågande vart vi skulle åka. Rakt fram, tror jag, sa jag och han körde då vidare till nästa korsning där samma procedur upprepades med den enda skillnaden att jag nu valde att vi skulle åka till höger. Som ni eventuellt misstänker så var jag nu inne på kvällens alternativ plan B. Vart vi skulle visste jag inte men min plan var att komma till en plats jag kände igen och som jag trodde låg ganska nära dit vi nu skulle. Det gick faktiskt bra. Lätt som en plätt tänkte jag och ringde upp mamman till Ossians kompis som skulle få berätta för chauffören hur vi skulle åka vidare. Chauffören fick instruktioner och han förstod nu precis vart vi skulle. Vad skönt tänkte jag och lutade mig tillbaka. Det enda som var lite lustigt var att han, medan han fick instruktionerna, rörde ena handen framför sig först rakt fram, sedan till vänster, sedan rakt fram och slutligen till vänster. De påminde faktiskt lite grann om hur en slalomåkare står och memorerar banan innan loppet. Tyvärr körde vi bort oss redan i första porten/korsningen. Min chaufför svängde höger i stället för till vänster. Sedan fortsatte vi rakt fram. Chauffören med ena handen framför sig pekande rakt fram. Helt plötsligt pekade handen åt vänster. Tyvärr fanns där ingen gata att svänga in på. Chauffören såg förvånad ut, körde in till vägkanten och tittade igen på gatan som inte fanns och sedan förvånat på mig. Jag ryckte lätt på axlarna och såg också förvånad ut. Då började han igen föra handen framför sig på samma sätt som när han fick instruktionerna på telefon och så nickade han nöjt som om han hade kommit på vart han hade kört fel. Bra tänkte jag. Då är vi strax på väg. Men nu kom vi ju helt plötsligt från ett helt annat håll plus att han hade kört fel i en korsning och då var det helt plötsligt väldigt komplicerat för min chaufför. I den snabba rusningstrafiken rörde vi oss nu sakta slingrande fram. Chauffören nu med en hand på ratten och den andra pekande men nu inte framåt utan mot sig för att kompensera att vi kom från ett annat håll. Det gick inte heller så bra. Efter en stund stod vi en ny korsning i utkanten av området där det inte längre fanns några hus. Chauffören log lite generat och bad att jag skulle ringa upp igen så att han kunde få nya instruktioner. Sagt och gjort. Så var vi på väg igen och efter en stund var vi stort sett tillbaka där vi ringde första gången. Tyvärr hittade han inte nu heller. Nu var han för generad för att be mig ringa en gång till. Han pekade med ett finger på huvudet och skakade på det. Det hjälpte inte heller. Nu började han att fråga sig fram. Han for ut och in i bilen som en jojjo och fick nya körinstruktioner och till slut var vi framme. Vi for in genom grindarna. Vakterna gjorde honnör när vi passerade. Tyvärr stannade de inte oss som de alltid brukar för att ta reda på vem man ska till för att sedan ringa upp och höra om de ska släppa in oss. Just det var inte det viktigaste men det som är bra är att de då berättar hur man ska åka i området för att hitta rätt. Numreringen är oftast lite svår att begripa sig på och det är sällan glasklart hur man ska hitta. Här var det värre en så. Systemet var fullständigt obegripligt. Det märkte vi inte först för den gata vi svängde in på verkade ganska normal. Vi passerade hus H 30, H 28 och så vidare tills det helt plötsligt stod både F 14 och G 10.
Det hela löste sig då taxichauffören återigen började fråga passerande vart vi skulle åka. Strax var vi framme och snart var Ossian och jag på väg tillbaka hem.
Först idag fick jag förklaring till den obegripliga numreringen när jag träffade pappan till Ossians kompis. När jag frågade så skrattade han samtidigt som han skakade på huvudet och så berättade han att just i det här området går det inte att hitta med hjälp av husnumren. Husen var inte alls numrerade efter vart de ligger på gatan utan utifrån vilken typ av hus det är. Deras hus var av modellen H 15 och hade därför det som gatuadress, berättade han och sa att det gjorde det lite lättare att fråga sig fram eftersom det bara fanns just ett av detta hus i hela området. Värre var det om man bodde i ett H 5 hus för just av den sorten fanns det fem!
Hitintills har Villiam varit på sjukhuset 6 dagar i veckan för träning och nu blir det allt fler balansövningar och övningar som stärker musklerna
När vi, för lite drygt ett år sedan, bestämde oss för att flytta till Peking visste jag inte vad som väntade. Jag visste inte vilken sorts stad Peking var. När vi körde genom staden första gången på väg till hotellet blev jag förvånad över alla skyskrapor och alla nya bilar. Jag tyckte att husen var gråa och att det var färre kinesiska hus än vad jag hade trott.
Efter nästan ett år här tycker jag verkligen att Peking är en helt fantastisk stad. Tänk vad mycket vi har varit med om. Både bra och dåligt. Jag vågar nog säga att vi alla fem har vuxit otroligt mycket som människor under det här året.
Peking är en riktig storstad och man kan göra nästan vad man vill här. Till exempel åka på jordgubbsplockning eller körsbärsplockning. Man kan gå på japansk ansiktsbehandling, massage, fixa ögonfransarna (svartare, längre eller tätare), manikyr eller pedikyr för en spottstyver. Man kan dricka drinkar på våning 80 i World Trade Center. Man kan leva värsta nattlivet om man vill (inget vi har provat på men jag ser bevis på det varje dag i skolan). Man kan lämna in kläder för lagning, eller varför inte sy upp en fin klänning. Det finns hur många skräddare som helst. Att lägga upp ett par jeans och behålla sömmen längst ner kostar 20 yuan (20 svenska kronor) att sy upp en ny kostym kostar ca 800 yuan. För att inte tala om shoppingen. Man kan köpa precis vad man vill. Äkta vara eller kopior, ALLT finns här. Dessutom ÄLSKAR jag att åka taxi överallt. Det finns hur många taxibilar som helst, man går bara ut på gatan och vinkar in en bil.
Det finns restauranger från världens alla hörn. Jag har aldrig ätit så god mat som här i Peking. Själv tycker jag att den kinesiska maten är bäst. Orkar man inte gå ut ringer man bara och beställer hem. Kostar 15 yuan extra.
Sist men absolut inte minst. Den kinesiska kulturen och det kinesiska språket är så intressant. Jag har aha-upplevelser nästan varje dag. Kineser är väldigt trevliga och ofta intresserade av oss västerlänningar. Efter nästan ett år i skolan här i Peking har jag faktiskt lärt mig så pass mycket kinesiska så att jag kan prata med människor. Inte om vad som helst men om väder och vind, vardagliga saker. Det är så roligt och intressant att höra kinesiska vänner berätta om Kina och hur man tänker och resonerar här. Ett exempel är Villiams skadade ben. Jag har ingen aning om hur lång tid det kan ta för ett skadat ben att läka. Jag måste fråga en doktor. Flera kinesiska vänner sa direkt: ”Jaha, har han gjort illa benet? Det tar 100 dagar”. Och mycket riktigt. När jag frågade doktorn (som i och för sig också är kines) sa han att det tar 3-4 månader. Alla har så mycket klokhet som har gått i arv. Som grädde på moset har vi också alla intressanta och vackra platser att besöka: Förbjudna staden, Sommarpalatset, Himmelska fridens torg, Lamatemplet, Temple of Heaven och Ming gravarna för att bara nämna några.
Nu kanske ni tänker: ”Tänk om man blir sjuk. Kan man verkligen lita på sjukvården i Peking?”
Vi har varit med om två allvarliga händelser. Dels en inflammerad blindtarm och dels olyckan med metallplanket som rasade ner på Villiam, Peter och Ossian när Villiams knä krossades. Vi har blivit så väl omhändertagna. Kanske till och med bättre än vad vi skulle ha blivit i Sverige eftersom det finns så mycket personal här. De är så proffsiga och angelägna. Jag är verkligen nöjd med hur sjukvården och rehabiliteringen fungerar här.
Det har verkligen varit roligt att leva i en sådan här stor stad. Jag tror att Uppsalas högsta hus är åtta våningar, Uppsala kommer att kännas så litet när vi kommer hem igen. Jag kommer att sakna precis allt här i Peking: Storstadspulsen, shoppingen, kulturen och de trevliga människorna.
Det är så tråkigt att behöva lämna allt det här. Vi vet ju inte heller om vi kommer tillbaka någon gång. Men det är klart att vi också längtar hem till vårt liv hemma i Sverige.
Snart tio månader i Peking. En och en halv månad kvar.
Snart kommer vi hem!!!!!
… ägde rum idag. Det lustiga är att vår lärare presenterade showen som obligatorisk för alla klasser. När vi sedan har pratat med tidigare klasskompisar har vi, flera i klassen, fått känslan att det har varit valfritt och långt ifrån alla klasser uppträdde.
Ja, ja. Vi hade i alla fall kul.
Dessutom fick vår klass diplom för bästa sång.
Så var det äntligen dags och se om det fungerade. Mitt ihärdiga försök att vänja sig vid värmen. Förutsättningarna kunde inte vara bättre med sol, 36 grader i skuggan och helt vindstilla. Den svarta jackan fick följa med men den här gången på armen. Dagen till ära så hade jag fortfarande ordentliga svarta skor, svarta långbyxor och givetvis ett par svarta strumpor plus en mörkgrå tröja med kort ärm och tänk det känns inte alls så varmt. I alla fall inte så varmt som det stod på termometern.
Sent i kväll när jag gick och handlade var det uppenbart. Jag var ensam. Helt ensam om att ha långbyxor, strumpor, ordentliga skor, långärmad skjorta och på det en jacka. Och det kanske inte är så konstigt. Kvälls- och nattemperaturen är mellan 20 och 25 grader och dagstemperaturen mellan 30 och 35 nu och då väljer de flesta en annan klädsel. Men inte jag och anledningen är jag inte är så förtjust i värme. Jag kommer ihåg när vi kom hit. Det var varmt, mycket varmt. På dagarna var det då både 35 och 38 grader och det var alldeles för varmt för mig. Min temperatur då jag trivs är snarare den halva. Därför har jag nu valt att vänja kroppen vid värme. Jag har läst att kroppen behöver en tre veckor på sig för att anpassa sig till en ny temperatur och faktiskt så tror jag att det fungerar. Jag tycker inte att det är så varmt. Inte ens på dagarna i min fulla mundering med jacka och allt. Om några dagar är det dags för dagstemperaturer på 35 grader. Som tur är så är jag redan beredd. Hoppas jag.
Eftersom Villiam har svårt att gå beställer vi ofta hem mat istället för att gå ut och äta. I kväll beställde vi mat från en muslimsk restaurang som ligger runt hörnet från vårt hus. Vi beställde: nudlar med grönsaker, gröna bönor, friterade potatisstrimlor med koriander, kyckling i sötsur sås, rysk biff, stekt ris med ägg, tomat- lök- och rödkålsallad, kyckling och jordnötter, aubergine och gurkstavar. Vi brukar säga till att vi vill ha ”bu la de” som betyder ”inte starkt”, annars är det chilipeppar i allt. Den här restaurangen är lite dyr för att vara kinesisk, i kväll kostade det 323 yuan som är ungefär lika många svenska kronor.
Sverige är ett jättefint land och alla är så vänliga. Utom i Södertälje. I Södertälje blir alla blondiner attackerade av någon galning. I Södertälje vågar man inte gå ut. De måste färga håret mörkt för att inte bli överfallna.
I Sverige har de också det här konstiga systemet att man kan kolla upp varandra på internet. Man fyller bara i namnet och så får man all information om den människan. Var han/hon bor, när han/hon fyller år, hur mycket han/hon tjänar. Det är inte klokt! Det skulle inte gå i US. Man skulle skrika rakt ut och hänvisa till den personliga integriteten.
Amerikansk student på BLCU med svensk flickvän
I Sverige var det mycket kallare än vad jag kom ihåg. Internet var fett snabbt! Här i Kina är det så långsamt, jag brukar kolla på TV medan det laddar men i Sverige gick det jättesnabbt.
Edvins kompis som nyligen var i Sverige för första gången på 3 år.
Just nu är det väldigt många som fyller år. Också här. För några kvällar sedan var det dags igen. Ossian var på födelsedagsfest några mil utanför centrum. Det var tidig kväll och det var dags för mig att fånga en taxi för att åka ut och hämta honom. Jag var inte direkt sent ute men inte speciellt tidigt heller.Här finns det oftast gott om taxibilar men det är inte alls säker att de vill köra en dit man vill. Ibland blir man nobbad för att man har tänkt sig att åka åt något helt annat håll än vad taxichauffören har tänkt sig och ibland också troligen för att de inte vill irra runt med utlänning i framsättet. En som oftast inte kan kinesiska speciellt bra och troligtvis inte riktigt vet vart han ska utan har därför en mer eller mindre bra beskrivning nedskriven på vart han vill åka.
Ute på gatan rörde sig trafiken i snigelfart. Ingen bra början tänkte jag. Några taxibilar passerar men tyvärr är de redan upptagna. En bit bort stannar en taxi och släpper av en passagerare. Hoppas, hoppas tänker jag att det inte kliver ut någon annan taxisökande själ och tar den precis innan den kommer fram till mig. Inga problem. Han är på väg mot mig och vi har ögonkontakt. Försiktigt smusslar jag undan mitt papper med färdbeskrivningen bakom min rygg. När bilen stannar så hoppar jag raskt in i framsätet, slår igen dörren, säger ”Ni hao” och räcker fram lappen. Sedan väntar jag och hoppas på att det ska gå bra. Fungerar det inte så är det dags för plan B. Fram med telefonen och ett snabbt samtal till någon som kan ge en vägbeskrivning. Det allra bästa är förstås om man redan har ringt numret en gång innan så att man kan trycka på återuppringning och slipper att fumla med glasögon och telefon. För då är risken stor, väldigt stor att chauffören bestämmer sig för att man ska lämna just hans fordon.
Nu är vi på väg. Plan A och plan B fungerade. I snigelfart rör vi oss framåt. Framför oss står en trådbuss på snedden och framför den en svart bil också den på snedden men alldeles för nära trådbussen för att plåtskador ska kunna undvikas. Jag glor storögt när vi passerar och funderar om jag ska ta fram mobilen och ta ett kort. Tyvärr är det inte bara jag som glor. Det gör min chaufför också. Plötsligt skriker han till, samtidigt som det smäller till och vi är helt plötsligt alldeles för nära bilen framför oss. Det är också en taxi. Ur den hoppar först föraren och sedan passagerarna för att inspektera skadan. Också min chaufför ansluter sig. Själv avstår jag och väntar snällt i bilen. Framför vindrutan diskuteras det. Inte hetsigt utan lugnt och stilla. Den andre taxichauffören skrattar till och med till lite grann. Min chaufför ser mest moloken ut. Han kommer tillbaka och hämtar en sedel som han sedan räcker över till den andra chauffören.
Nu är vi på väg igen. Jag vill säga en del om vilken tur vi hade men just de orden har jag förstås inte fått lära mig än. De verkar inte göra så mycket. Chauffören pratar för sig själv. Vad han säger förstår jag inte men jag kan gissa att han är lite ledsen för att var så dum att han glodde på en helt vanlig trafikolycka, blev av med en peng samtidigt som han kanske tröstar sig med att det var väl tur att det inte gick värre och han då hade blivit av med ännu mer pengar alldeles i onödan. Sedan börjar han sjunga. Inte speciellt högt. Det känns som han har lagt det här lite otrevliga bakom sig. Trafiken rullar på bra nu och snart börjar vi närma oss. Jag frågar honom på kinesiska om han kan engelska men tyvärr inte. Inte ett ord kan han säger han på kinesiska. Vi åker en bit till och nu känner jag igen mig. Jag berättar hur vi ska åka och vi båda ler nöjt. Det här går på räls och jag berättar för honom att vi är på väg att hämta min yngste son och att vi sedan ska åka tillbaka till staden igen. Chauffören ler glatt. Att få en betald återresa är inte så tokigt. Men sen kommer han på en sak och så frågar han hur länge han måste vänta. Helt plötsligt är det återigen problem. Jag har lärt mig att prata om tid på alla möjliga sätt på mina kinesiska lektioner t.ex. hur mycket klockan är. När jag ska göra det ena eller andra och också hur lång tid det är kvar till något. Men just det, att berätta om hur lång tid det är kvar kan jag bara i hela timmar. Inte i minuter. Jag minns till och med den lektionen när jag tänkte tanken att jag måste fråga min lärare om vad minuter heter på kinesiska. Tyvärr glömde jag det. Jag försöker förklara men det går inte bra. Han försöker förstå vad jag menar. Det går inte heller bra. Åter dags för en plan B. Jag ringer Susanne. Hon svarar direkt och problemet är löst. Raskt ut ur bilen för att hämta Ossian. In i första huset och frågar om de vet vart ”Steaks and eggs” ligger. Det vet de inte. Ut igen. Ler lite när jag hastigt skyndar förbi chauffören som står och röker en cigarett. Småspringer bort till vakterna som står vid infarten till bostadsområdet. De känner inte heller till ”Steaks and eggs”. De har också en plan B visar det sig. De tar en telefon och ringer upp någon. Pratar kinesiska en stund och räcker över luren till mig. I luren finns någon som pratar lite engelska. Han känner inte heller till ”Steaks and eggs” men lovar att återkomma och lägger på. Jag sneglar bort mot min chaufför som tålmodigt står och väntar på mig säkert lite bekymrad över hur länge han måste vänta. Då ringer telefonen. Vakterna svarar och räcker över luren till mig. Det är den engelsktalande personen igen som berättar att han nu måste ringa restaurangen så att de kan ge tillstånd att släppa in mig. Ny väntan. Sedan ringer det och jag blir insläppt.
Nu gäller det att hitta Ossian. Där står han i en lång kö som slutar hos en clown som gör olika roliga saker av ballonger. Ossian vill absolut inte gå förrän han får en ny pistol. Den första gick sönder. Nu har det säkert gått en kvart och jag sa dumt nog att det skulle ta fem minuter till chauffören. Pang pang säger Ossian och formar fingrarna till en pistol. Det fungerar och efter en stund har han en ny fin ballongpistol i handen. Äntligen tänker jag. Nu måste vi skynda oss till bilen säger jag. Chauffören har väntat jättelänge. Men Ossian har något annat i tankarna. Han behöver gå på toaletten. In på restaurangen med Ossian i släptåg, hittar en toalett. Låst. Hämtar nyckel. Ossian kissar jag tvättar bort glass och tårta runt munnen på Ossian och sedan skyndar vi oss till taxin. NI hao ropar taxichauffören med ett glatt leende till oss och äntligen är vi på väg.
Hemresan går bra. Inget speciellt händer. Ossian berättar om kalaset och jag lyssnar intresserat. Det gör faktiskt taxichauffören också upptäcker jag. Tänk om man kunde prata lite mer med honom. Han verkar vara väldigt trevlig. Efter en stund är vi hemma igen och han stannar på exakt samma fläck där resan startade för någon timme sedan. Han berättar vad resan kostar och jag betalar. Sedan räcker jag över en sedel med samma valör som han betalade den andre taxichauffören för plåtskadan. Han förstår inte varför och vill inte ta emot sedeln. Jag fortsätter att hålla fram sedeln och försöker förklara att jag betalar skadan på den andra bilen. Då förstår han, Han blir mållös och alldeles tårögd. Inte ett ord kommer över hans läppar fast det ser ut som han vill säga något. Ossian undrar vad vi väntar på och vi säger hejdå till taxichauffören. Han säger också hejdå och ler ett stort varmt leende.
