Rörd chaufför

Just nu är det väldigt många som fyller år. Också här. För några kvällar sedan var det dags igen. Ossian var på födelsedagsfest några mil utanför centrum. Det var tidig kväll och det var dags för mig att fånga en taxi för att åka ut och hämta honom. Jag var inte direkt sent ute men inte speciellt tidigt heller.Här finns det oftast gott om taxibilar men det är inte alls säker att de vill köra en dit man vill. Ibland blir man nobbad för att man har tänkt sig att åka åt något helt annat håll än vad taxichauffören har tänkt sig och ibland också troligen för att de inte vill irra runt med utlänning i framsättet. En som oftast inte kan kinesiska speciellt bra och troligtvis inte riktigt vet vart han ska utan har därför en mer eller mindre bra beskrivning nedskriven på vart han vill åka.

Ute på gatan rörde sig trafiken i snigelfart. Ingen bra början tänkte jag. Några taxibilar passerar men tyvärr är de redan upptagna. En bit bort stannar en taxi och släpper av en passagerare. Hoppas, hoppas tänker jag att det inte kliver ut någon annan taxisökande själ och tar den precis innan den kommer fram till mig. Inga problem. Han är på väg mot mig och vi har ögonkontakt. Försiktigt smusslar jag undan mitt papper med färdbeskrivningen bakom min rygg.  När bilen stannar så hoppar jag raskt in i framsätet, slår igen dörren, säger ”Ni hao” och räcker fram lappen. Sedan väntar jag och hoppas på att det ska gå bra. Fungerar det inte så är det dags för plan B.  Fram med telefonen och ett snabbt samtal till någon som kan ge en vägbeskrivning. Det allra bästa är förstås om man redan har ringt numret en gång innan så att man kan trycka på återuppringning och slipper att fumla med glasögon och telefon. För då är risken stor, väldigt stor att chauffören bestämmer sig för att man ska lämna just hans fordon.

Nu är vi på väg. Plan A och plan B fungerade. I snigelfart rör vi oss framåt. Framför oss står en trådbuss på snedden och framför den en svart bil också den på snedden men alldeles för nära trådbussen för att plåtskador ska kunna undvikas. Jag glor storögt när vi passerar och funderar om jag ska ta fram mobilen och ta ett kort. Tyvärr är det inte bara jag som glor. Det gör min chaufför också. Plötsligt skriker han till, samtidigt som det smäller till och vi är helt plötsligt alldeles för nära bilen framför oss. Det är också en taxi. Ur den hoppar först föraren och sedan passagerarna för att inspektera skadan. Också min chaufför ansluter sig. Själv avstår jag och väntar snällt i bilen. Framför vindrutan diskuteras det. Inte hetsigt utan lugnt och stilla. Den andre taxichauffören skrattar till och med till lite grann. Min chaufför ser mest moloken ut. Han kommer tillbaka och hämtar en sedel som han sedan räcker över till den andra chauffören.

Nu är vi på väg igen. Jag vill säga en del om vilken tur vi hade men just de orden har jag förstås inte fått lära mig än. De verkar inte göra så mycket. Chauffören pratar för sig själv. Vad han säger förstår jag inte men jag kan gissa att han är lite ledsen för att var så dum att han glodde på en helt vanlig trafikolycka, blev av med en peng samtidigt som han kanske tröstar sig med att det var väl tur att det inte gick värre och han då hade blivit av med ännu mer pengar alldeles i onödan. Sedan börjar han sjunga. Inte speciellt högt. Det känns som han har lagt det här lite otrevliga bakom sig. Trafiken rullar på bra nu och snart börjar vi närma oss. Jag frågar honom på kinesiska om han kan engelska men tyvärr inte. Inte ett ord kan han säger han på kinesiska. Vi åker en bit till och nu känner jag igen mig. Jag berättar hur vi ska åka och vi båda ler nöjt. Det här går på räls och jag berättar för honom att vi är på väg att hämta min yngste son och att vi sedan ska åka tillbaka till staden igen. Chauffören ler glatt. Att få en betald återresa är inte så tokigt. Men sen kommer han på en sak och så frågar han hur länge han måste vänta. Helt plötsligt är det återigen problem. Jag har lärt mig att prata om tid på alla möjliga sätt på mina kinesiska lektioner t.ex. hur mycket klockan är. När jag ska göra det ena eller andra och också hur lång tid det är kvar till något. Men just det, att berätta om hur lång tid det är kvar kan jag bara i hela timmar. Inte i minuter. Jag minns till och med den lektionen när jag tänkte tanken att jag måste fråga min lärare om vad minuter heter på kinesiska. Tyvärr glömde jag det. Jag försöker förklara men det går inte bra. Han försöker förstå vad jag menar. Det går inte heller bra. Åter dags för en plan B. Jag ringer Susanne. Hon svarar direkt och problemet är löst. Raskt ut ur bilen för att hämta Ossian. In i första huset och frågar om de vet vart ”Steaks and eggs” ligger. Det vet de inte. Ut igen. Ler lite när jag hastigt skyndar förbi chauffören som står och röker en cigarett. Småspringer bort till vakterna som står vid infarten till bostadsområdet. De känner inte heller till ”Steaks and eggs”. De har också en plan B visar det sig. De tar en telefon och ringer upp någon. Pratar kinesiska en stund och räcker över luren till mig. I luren finns någon som pratar lite engelska. Han känner inte heller till ”Steaks and eggs” men  lovar att återkomma och lägger på. Jag sneglar bort mot min chaufför som tålmodigt står och väntar på mig säkert lite bekymrad över hur länge han måste vänta. Då ringer telefonen. Vakterna svarar och räcker över luren till mig. Det är den engelsktalande personen igen som berättar att han nu måste ringa restaurangen så att de kan ge tillstånd att släppa in mig. Ny väntan. Sedan ringer det och jag blir insläppt.

Nu gäller det att hitta Ossian. Där står han i en lång kö som slutar hos en clown som gör olika roliga saker av ballonger. Ossian vill absolut inte gå förrän han får en ny pistol. Den första gick sönder. Nu har det säkert gått en kvart och jag sa dumt nog att det skulle ta fem minuter till chauffören. Pang pang säger Ossian och formar fingrarna till en pistol. Det fungerar och efter en stund har han en ny fin ballongpistol i handen. Äntligen tänker jag. Nu måste vi skynda oss till bilen säger jag. Chauffören har väntat jättelänge. Men Ossian har något annat i tankarna. Han behöver gå på toaletten. In på restaurangen med Ossian i släptåg, hittar en toalett. Låst. Hämtar nyckel. Ossian kissar jag tvättar bort glass och tårta runt munnen på Ossian och sedan skyndar vi oss till taxin. NI hao ropar taxichauffören med ett glatt leende till oss och äntligen är vi på väg.

Hemresan går bra. Inget speciellt händer. Ossian berättar om kalaset och jag lyssnar intresserat. Det gör faktiskt taxichauffören också upptäcker jag. Tänk om man kunde prata lite mer med honom. Han verkar vara väldigt trevlig. Efter en stund är vi hemma igen och han stannar på exakt  samma fläck där resan startade för någon timme sedan. Han berättar vad resan kostar och jag betalar. Sedan räcker jag över en sedel med samma valör som han betalade den andre taxichauffören för plåtskadan. Han förstår inte varför och vill inte ta emot sedeln. Jag fortsätter att hålla fram sedeln och försöker förklara att jag betalar skadan på den andra bilen. Då förstår han, Han blir mållös och alldeles tårögd. Inte ett ord kommer över hans läppar fast det ser ut som han vill säga något. Ossian undrar vad vi väntar på och vi säger hejdå till taxichauffören. Han säger också hejdå och ler ett stort varmt  leende.