Nu är klockan nio på kvällen och det är sååååå varmt. På dagarna visar termometern 34 grader celcius men så varmt som det är här inne just nu är det inte ens under dagtid.
Idag hade svenska skolan sommarfest. Under hela tiden vi har varit här har det regnat cirka 5 dagar och just idag, på sommarfesten, regnade det. Man skulle ju kunna tänka att det ska vara sol på skolans sommarfest. Här i Kina tänker vi: ”vilken tur att det regnade just i dag så att det inte blir så varmt i gympasalen (där festen var)”
Idag åt jag och Edvin lunch på en restaurang i närheten av skolan innan vi skulle på utvecklingssamtal med Edvins lärare. Efter det besöket tror jag att vi lättare kan förstå hur det är att vara kines bland västerlänningar, det var nämligen precis så VI kände oss.
Vi bor inne i stan och Edvins skola ligger i Shunyi, ett område lite utanför centrala Peking där många västerlänningar bor. Inne i stan är det ganska få som pratar engelska så jag beställde glatt maten på kinesiska, som jag är van vid. Servitrisen upprepade allt jag sa på engelska och svarade också på engelska. Vi beställde bland annat gongbao jiding (kyckling med jordnötter). Kineser börjar ofta med grönsaks- och kött-rätter och fyller på med ris om de fortfarande är hungriga. Så gör vi också ganska ofta. Tydligen var det så ovanligt att man bara beställer en kycklingrätt utan ris på den här restaurangen så efter ett tag kom servitrisen fram igen: ”Hur många ris vill ni ha?” Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. ”Nej tack, vi vill inte ha något ris”. Hon kanske hade fått klagomål för hon gick genast fram till en servitör och berättade: ”De äter kyckling utan ris”.
Inne i stan får vi ofta varmt vatten till maten. Om vi beställer flaskor är de rumstempererade. Här fick vi is i glasen. Det var längesedan jag drack något så kallt, det ilade till i tänderna.
Jag kommer ihåg en gång i början när vi precis hade flyttat hit. Det tog en kvart att beställa en cola. Coke, coca-cola, cola. Inget fungerade. Till slut var jag tvungen att följa med fram till kylskåpet där läsken stod och peka. Då visste vi inte att coca-cola heter kekou kele. Om vi då hade kommit till den här restaurangen hade vi kunnat beställa en cola på direkten.
Tänk att man kan leva så olika liv fast man bor i samma stad.
Idag när jag var på väg hem gick jag förbi en kvinna med ett sovande barn på armen. Hon ville ha pengar. Det gick fort och jag slet upp vad jag kom åt. Det blev en tjuga (motsvarar ca 20 svenska kronor) som jag lämnade över. Vips, så var jag omringad av kvinnor med barn på armen som tiggde och bad. En av dem var så envis så hon förföljde mig nästan hela vägen hem. Hur kommer det sig att så många av dem har barn, har de lånat dem? Eller kan det faktiskt vara så att är sant. Att det är de ensamstående mammorna som har det svårast? Kan man överhuvudtaget vara ensamstående här i Kina där man måste vara gift innan man skaffar barn och man måste ha ett eget boende innan man gifter sig. Jag vet inte.
Häromdagen när jag stod och väntade på skolbussen för att hämta Ossian kom en helt vanlig normal cirka 20-åring fram. ”Jag är så hungrig” ”Min mage är hungrig”. Han hade helt normala kläder och ryggsäck och såg ut som att han var på väg hem från skolan. Han pratade bara kinesiska och sa något om jobb som jag inte förstod. Då gick det också fort, han fick en femma. Det kändes snålt men man kan få en middag för tre. Undrar vad han hade för historia?
Det finns många som tigger här. Jag brukar sällan ge pengar och från och med nu ska jag, om jag ger något, bara ge småpengar.
Villiam, 15 år: Mamma, jag behöver hjälp med den här uppgiften. ”Alexander får 4000 kronor som han sätter in på sin bankbok, räntesatsen är 3.51, hur mycket har Alexander på bankboken efter ett år?”
Jag: Ränta räknar man ut så här….
Villiam, 15 år: Ja, ja. Jag vet hur man räknar ut räntan men vad är en bankbok?
Varmt och skönt. Var på pärlmarknaden och köpte pärlor. Därefter två och en halv timmes japansk ansiktsbehandling. Tog en promenad hem. Åt pekinganka till middag. Nu ska jag göra smycken, titta på Mad men och smaka på barnens lördagsgodis.
Igår var det dags för första deltävlingen till skolans show som kommer att äga rum i Juni.
Min klass har tränat på en kinesisk sång. Två klasskompisar ska spela ett kärlekspar, ytterligare en klasskompis kompar på piano, resten av klassen sjunger. Idag fick vi veta att vi gått vidare.
Blev allt lite förvånad på morgonen att det låg en fåtölj utanför dörren, när barnen var på väg till skolbussen. En stund senare var den borta. Troligtvis upplockad av någon som hoppas få en slant för den.
Just nu går en stor del av skoldagen på BLCU till att förbereda klassens bidrag till skolans ”show” som kommer att äga rum 2 juni. Våran lärare är verkligen entusiastisk. Kineser är ju vana vid att uppträda både i skolan och senare även på jobbet. Vi västerlänningar har inte riktigt samma vana. Vi ska sjunga en kinesisk kärlekssång och två klasskompisar ska spela teater samtidigt. Hur ska vi kunna lära oss texten utantill???? I morgon är första uttagningen. Få se om vi går vidare…
I dag kom Ossian hem från dagis och berättade att det är Norges nationaldag. Svenska skolan här i Peking har även en del norska barn. Till Ossians stora glädje firades nationaldagen med chokladkakor.
Nu är det verkligen varmt här. I morse var det skönt att stå i skuggan och vänta på taxi fast klockan bara var halv åtta på morgonen.
Just nu är klockan tio på kvällen. Alla fönster är öppna och det känns inte ens (det skulle antagligen vara svalare inne om fönstren var stängda). Gissar på drygt 30 grader.
Det brukar kännas som att jag luras. Att jag bara låtsas prata kinesiska. Men det fungerar ofta ganska bra, de flesta förstår faktiskt vad jag säger. Fastän det känns helt overkligt så har jag nog lärt mig lite kinesiska trots allt.
Igår var det dags igen. Fullt med folk på trottoarer och restauranger där vi bor. Många med gröna halsdukar och t-shirts. Andra på rad, också de i grönt, om någon fotbollssuporter skulle tappa humöret.
Dags för fönsterputs. Snabbt och effektivt. Möjligtvis inte helt säkert.
Här används både elekronisk behandling och akupunktur i sjukgymnastiken.
I fredags var det dags att träffa kirurgen igen. Samtidigt togs stygnen bort och knäet röntgades. Allt såg bra ut.
För någon vecka sedan var det dags för ett nytt besök på åttionde våningen i World Trade Center. En svindlande utsikt där stort plötsligt blev smått.
Försöker koncentrera mig på skolarbetet. I morgon är det dags att gå till skolan igen. Jag har inte varit där sedan i tisdags förra veckan när jag gjorde sista provet. Det var lite väl intensivt när Villiam opererades och jag gjorde 4 prov, dessutom har vi varit/är vi lite förkylda härhemma. Jag har också passat på att umgås med mina föräldrar som kom hit förra veckan.
Men, som sagt, i morgon är det dags igen.
En paus. En kort stunds villa i skuggan innan det är dags igen
På andra sidan gatan är det marknad. Massor med spännande saker att titta på. Så klart en hel del kläder, skor, mat, kryddor, te, kakor och annat. Fiskar t.ex. i små, små påsar färdiga att ta med hem.
Idag den första maj är mycket som vanligt men också en del som är annorlunda. Utomhus är allt välordnat. Vackra blomsteruppsättningar efter gatorna. Rabatter och buskar är välansade och gatuförsäljarna är försvunna. I den digitala världen går allt med snigelfart. Långsamt, långsamt laddas informationen ned.
I ett av väder programmen jag har på telefonen så visas det stora, gigantiska regnmoln när det är dags för droppar från ovan. Tittar man på den uppskattade mängden som ska falla så ser det oftast lite annorlunda ut. Många gånger handlar det om mindre än en millimeter nederbörd. I går var det just så. Inte så mycket av den våta varan men det var faktiskt en sak som var annorlunda och något vi aldrig upplevt förr. Dropparna var stora, ovanligt stora och inte nog med det. Det var få, väldigt få droppar som föll samtidigt.
I går kom mina föräldrar hit till Peking och på eftermiddagen åkte jag, Villiam och mamma ambulans hem till Gongti Beilu. Det är skönt att ha Villiam hemma igen.
Familjens nya högkvarter är Villiams rum på United family hospital. Vi alla kommer och går, Edvin och Ossian blir lämnade på sjukhuset när de har lekt med kompisar och jag och Peter byter av varandra. Det är alltid en vuxen kvar med Villiam. Ikväll åt vi alla middag i Villiams lilla rum. Hämtmat från Annie’s, som är en italiensk restaurang tvärs över gatan. Jag, Edvin och Ossian ska snart åka hem. I morgon är det skola igen. Villiam har varit feberfri idag och det börjar pratas om hemgång snart.
Nu har svullnaden börjat gå ned men inte febern. Den är envis och sjunker tyvärr väldigt sakta. Nu kan Villiam försiktigt röra sig i sängen utan att svimma av smärta och han får nu hjälp av en maskin som sakta rör hans ben.
Operationen är nu klar. Den tog fem timmar och var komplicerad eftersom det var både en vertikal och en horisontell skada. Två metallplåtar är nu inopererade och läkaren säger att han ska bli fullt återställd.
