På vägen till flygplatsen ser jag mig runt. På de bekanta gatorna, affärerna, husen och restaurangerna i vårt område. Vi passerar de som köper papp, flaskor, glas och allt annat som kan säljas vidare för en peng. Vi passerar alla de dina bilarna som är så dyra att man knappt ser dem i Sverige. En bit bort skymtar jag tiggaren utanför vår affär som vi ger en slant då och då. Undrar om han får behålla det han lyckas tigga ihop eller står han där på uppdrag av några andra som kräver sin del. Jag ser barnen som får precis all uppmärksamhet eftersom de är de enda barnet. Allt jag ser är det jag sett under ett år. Det vanliga livet som pågår just i de här kvarteren. Allt det bekanta. Det känns lite nostalgiskt javisst. Då känner jag plötsligt lite panik. Jag kan inte komma på någonting vi har gjort här under det här året. Inte det minsta lilla vill dyka upp. Det enda som finns i mina tankar på väg ut till flygplatsen är det här vanliga vardagliga. Och det känns efter en liten stund bra även om livet är väldigt olika för alla som bor här.
