Upsalia

Det är faktiskt mycket märkligt. I en stad där UD varnar för trafiken där åker man nu, utan att fundera, taxi utan säkerhetsbälte. Inte för att man inte vill spänna på sig bältet utan snarare för att taxichauffören har gömt dem. Precis som hemma i Svedala för länge sedan. Likadant är det med reflexerna. Förr var man så noga att ha dessa glittrande små saker när det var mörkt. Nu går man sorglöst i smala mörka gränder på kvällen där gatlyktorna är få och där ljuset knappt orkar lysa upp gatan precis nedanför stolpen. Man kan undra hur det blev så här.

Texten fortsätter några rader på nästa sida. Till den här texten är det sjutton nya ord/tecken. Vi jobbar med en, ibland två, sådana här texter varje dag.

Här är resultatet från dagens lektion med Sofia

Edvin har haft feber igen och jag har haft migrän. Vi har trots det lyckats klara av besök på trevlig italiensk restaurang och farsdags-fika tillsammans under helgen. Hoppas vi håller oss friska nu ett tag! Vet inte varför vi är sjuka så ofta. Kan det ha med miljöbytet att göra eller har vi bara haft otur?

Villiam har jobbat med hemkunskapsuppgifter som inte har blivit gjorda tidigare. Soppa och paj stod på schemat idag. Önskar han kunde ha hemkunskap lite oftare. 🙂

Det finns mycket som man aldrig tänker något speciellt på. Som plåster till exempel. En sådan där liten sak som vi har använt hela livet på allt ifrån skrubbsår på knäet, självlysande finnar till mindre lyckade försök att vara händig hemma i bostaden eller på hakan. I dag fick jag ett på sjukhuset efter influensavaccin sticket och riktigt lika som hemma var det inte. Så klart att färgtonen är lite annan här.

I bilköerna är vi lika. Vare sig vi åker i en glatt glänsande bil, taxi eller i en överfull buss. Alla rör vi oss långsamt fram. Fast det finns förstås en del som smiter förbi. De där på två hjul. Så riktigt rättvist kanske det inte är här. Det finns alltid en gräddfil för vissa. Just nu och här råkar de vara de som åker på två hjul.

Om hårstråna i min kalufs kan prata med varandra har jag ingen aning om. Men om de kan så var det säkert ett väldigt tjatter där idag. Jag var nämligen hos frisören i huset intill. Först bjöds det på kaffe och sedan var det dags för tvätt. Tvätt och tvätt. Snarare massage och tvätt. Det knådades och tvättades långt ner på halsen. Sen torkades det eller rättare sagt handdukar pressades mot mitt huvud tills håret var torrt. Sen tillbaka till frisörstolen där frisören dök upp och radade upp sin verktygsarsenal på bänken framför mig medans assistenten ordnade med en ny kopp kaffe. Den första försvann troligtvis i samma stund jag blev eskorterad till hårtvättavdelningen. Efter kaffet kom de kokheta handdukarna fram för att försiktigt tryckas mot nacken för att sedan följas av ytterligare lite nackmassage Sen var det dags för frisörens entré. Troligtvis frågade frisören hur jag ville bli klippt. När jag svarade på engelska så försvann han och assistenten i ett nafs för att strax återkomma med en kollega som förstod lite engelska. Nu var goda råd dyra. Över mina läppar strömmade inte en klar och tydlig beställning på engelska om vad som skulle hända med mina lockar. Och inte så konstigt var det. Jag som knappt klarar av det på svenska. Räddningen fanns i byfickan. En bild på undertecknad letades fram och alla nickade glatt. ”Very short” tror jag den engelsktalande kollegan sa och det lät ju bra så jag klämde också i med ”Very short” ifall hon hade sagt något annat. Sen var kollegan försvunnen tillsammans med assistenten, frisören skred till verket och håret började klippas kort. Lite grann klipptes bort, så klippte lite grann bort igen och igen och igen. Jag började känna igen mig själv i spegeln och det var ju bra tänkte jag. Att den första assistenten försvann betydde inte att jag var assistentlös. En ny hade dykt upp och hans uppgift var att med en mjuk borste borsta bort alla små strån som råkade hamna i mitt ansikte. I ögonvrån såg jag att en annan assistent fick ta hand om de lockar som singlade ner på golvet. Nu försvann frisören. Vad konstigt att han inte sa något. Assistenten visade att jag skulle följa med men inte till kassan utan till hårtvättavdelningen. Nu var det dags igen. Massage och tvätt. Undrar när jag blir klar tänkte jag. Ny torkning av håret och sedan var det dags att träffa frisören igen. Burkar och tuber plockades fram. Saker masserades in i mitt hår av frisören som sedan nöjt tog ett steg tillbaka och beundrade sitt mästerverk. Eller så kanske tänkte han, tyvärr kan det inte bli bättre än så här. Vad vet jag. Jag passade på att tacka och assistenten följde mig på vägen och trollade samtidigt fram min jacka ur ett skåp. Sen försvann han också. Jag stegade fram till kassan. Två identiska tjejer reste sig upp och tittade på mig och jag tittade på dem. Ingen sa något och jag tänkte febrilt igen. Det kändes som att de ville säga något samtidigt som de intensivt tittade på mitt hår. ”Very short” sa jag för det var kanske något de kände igen och hade tänkt att säga. Sen var det dags att betala. 180 Yuan kostade det hela. Nöjd stegade jag mot dörren och där stod de. Frisören och assistenten på rad, nästan i givakt och med ett leende på läpparna släppte de ut mig och min tjattrande, nu något mindre kalufs ur lokalen. För allt fanns det något att prata om för mina hårstrån. Det här hade de aldrig varit med om tidigare.

Ett leende. Kan fortfarande bli glad när jag ser en i lägenheten. Tyvärr är de inte så många och nästan alla är upptagna.

Nu pågår en febril aktivitet i planteringarna. Små smäckra träställningar byggs för att sedan täckas med grön duk. Allt för att skydda mot kyla, isande vind och fallande flingor. Kung Bore är på väg.

Det är inte så ofta man ser någon här med skäggstubb. Det vill säga om jag låter bli att titta i spegeln. Renrakade hakor pryder i stort sett de flesta. En fördel som jag har upptäckt här att det inte är lika hysteriskt många blad på hyveln som man är van vid. Två räcker bra. Eventuellt kan man köpa en hyvel med tre men de flesta tycks välja den med två. På köpet finns den lilla knappen som man kan trycka på när det är dags att rensa mellan bladen. Sådana hade vi också förr innan hysterin slog till. Nu minns jag inte om det är fem små blad hemma. Eller har man hunnit passera den också. Det kanske är sex eller sju som gäller nu? Jag får helt enkelt fylla min resväska med tvåbladare när det är dags att åka hem.

Här byggs det överallt.Bostäder och köpcentrum i en strid ström. Men allt blir inte klart.Ibland stannar byggandet av och inget mer händer. Ibland blir det klart men ingen vill flytta in. Eller så flyttar alla ut och lämnar en tom byggnad efter sig med en övergiven fontän där det samlas skräp på botten i det stillastående vattnet.

Löven samlas i små högar i rännstenen. Träden görs höstfina. Dörren nere i entrén går inte igen lika enkelt som den brukar precis som vår lägenhetsdörr som förr var lekande lätt att både låsa och låsa upp. Den har tydligen bestämt sig för att det nu är höst precis som termometern. Den gör verkligen sitt bästa för att visa att det är nya tider på gång och vägrar hårdnackat att krypa upp över 14 graders strecket.

Sedan den första november har det dagligen börjat dyka upp SMS från 10655101567 i flera av våra mobiltelefoner. Någon har bestämt att vi behöver veta vad som händer här.
Just i dag såg det ut så här:

百姓身边:1.今日立冬,天气渐寒,起居宜”早睡晚起”,衣着过多过少都不好.2.北京地铁有望向河北延伸,该规划方案目前已完成,并上报国

Inga problem. Raskt över med texten i ett översättningsprogram och vips så är allt klart som korvspad:

Människor runt: 1. Idag, i början av vintern, vädret börjar bli kallt, borde levande ”gå till sängs tidigt kväll för att” alltför mycket för lite kläder är inte bra .2. Hebei, är Pekings tunnelbana förväntas förlänga till planering programmet har slutförts och överlämnats till statsrådet.

Här i rulltrappan är det extra tydligt att man ska välja sida och helst välja rätt sida, så att man inte är i vägen när de kommer ångande. De som har bråttom.

I förra veckan såg jag den igen. Den här gången på tunnelbanestationen Jintaixizhao. Den här var extra fin. Troligtvis ny. Visst är det irriterande när man inte förstår vad det är. Vad den är bra för. Jag var till sist tvungen att fråga Sofia, familjens kinesiska lärare. Men hon visste inte heller! Fem minuter senare kom jag på det. Tror jag.

Idag har Villiam varit på återbesök. Allt är bra!

… när jag åker till skolan möter jag en äldre man på ungefär samma ställe. Det är en stor stad och det är säkert många andra som har samma tider som vi har och som jag också möter men som jag inte lägger märke till. Jag sitter i taxin och han går på trottoaren. Varför jag känner igen just honom? Han går baklänges. Varje morgon!

Nu är det bara några grodor kvar. Allt annat är slut. Surt, salt, choklad och annat smått och gott försvann i ett nafs.

Nu renoveras det. På vår gata är det flera stora nybyggen på gång men nu börjar fler bli sugna på en ny fasad och det sätts upp byggnadsställningar i parti och minut. Gammalt rivs bort och ny skrud är på gång.

Nu är de förberedda. Alla som åker scouter. Nu har handtagen fått sällskap av tjocka varma ””handskar”.

I går hade vi 21 grader och sol här i Peking. Våra kinesiska vänner bjöd oss på lunch på restaurang. Med var också en kinesisk vän från Uppsala som kunde översätta så den här gången hade vi lättare att förstå varandra. Tallrik efter tallrik kom in med olika rätter. På bordet fanns bland annat fisk, kyckling, anka, revbensspjäll, biff, olika grönsaker, färska bambuskott, lotusrot, ångade degknyten inlindade i blad med god fyllning, korv skuren i tunna skivor. Till efterrätt serverades olika sorters melon, miniäpplen (som vi har bild på här på bloggen) och sockerrör. Det var sååååå gott och trevligt! På kvällen var vi hemma och åt svenskt smågodis som mina föräldrar hade skickat 🙂

Natten mellan lördag och söndag slår det om till vintertid i Sverige. För oss innebär det att det kommer att skilja sju timmar istället för sex mellan Sverige och Peking. När klockan är 16 i Sverige är den 23 här.

Att bli inlagd och opererad på sjukhus här är som hemma men också något helt annat. Lokaler, utrustning och kunskap känner man igen och det känns tryggt och bra. Men antalet personer som finns tillhanda dygnet runt och deras servicenivå är något annat. Som på ett bättre hotell med ett pärlband av stjärnor. Nu kostar det en slant att komma innanför dörrarna. Till exempel 140 000 för en blindtarmsoperation. Vad den kostar hemma har jag ingen aning om. Kanske lika mycket? Vad vet jag för där får jag inte se prislappen och jag behöver inte heller själv betala hela beloppet. Det behövde jag inte här heller tack vare en dyr försäkring som nu helt plötslig känns billig. Vi är glada att vi tillhör den grupp som har råd. Råd att gardera oss med en försäkring. Har man inte det så hamnar man nog inte innanför dörrarna på United Family Hospital i Beijing.

Idag kom Villiam hem. Magen är så klart fortfarande öm men febern är borta och han ser mycket piggare ut. Han ska tillbaks till sjukhuset och träffa doktorn på fredag. Nu när han har blivit bortskämd med uppvärmda rum tycker han att det är kallt här hemma.

Det här är det hundrade inlägget, på vår blogg upsalia, som handlar om vårt liv i Peking.

Efter att ha tittat en del på TV i går kväll, bland annat på reklaminslagen, så är det en sak som är tydlig och det är hjärtan. I alla former. Flygplan som gör hjärtan i skyn. Såpbubblor runt en bil som sakta ändrar form till just hjärtan och tecknade hjärtan både här och där. Det skulle nu var enkelt att säga att jag är hjärtligt trött på alla hjärtan som studsar omkring i reklamen men det tänker jag inte. Även om jag skulle vilja.

Nu är det väntans tider här i Beijing. Ska värmen slås på före den 15 november eller inte. En del tycker att det är kallt och det skrivs om det i tidningarna. Just nu förses sjukhus och äldreboende med värme men vi övriga får vänta. Antingen till den 15 november eller till att temperaturen är lägre än fem grader, fem dagar i rad och det är vi långt ifrån. Dagstemperaturerna de kommande 14 dagarna kommer att vara mellan 13 och 19 grader och minus två och fem grader på nätterna.

Vi kan nog börja kalla oss stammisar på sjukhuset här i Peking. I natt opererades Villiams inflammerade blindtarm bort. Allt har gått bra och Villiam är på bättringsvägen. Sjukhuset känns tryggt och proffsigt. Han ska vara kvar på sjukhuset till i morgon eller på fredag. Jag och Peter turas om att vara där med honom.

Skriv-, läs- och grammatikprov på fredag.