Om hårstråna i min kalufs kan prata med varandra har jag ingen aning om. Men om de kan så var det säkert ett väldigt tjatter där idag. Jag var nämligen hos frisören i huset intill. Först bjöds det på kaffe och sedan var det dags för tvätt. Tvätt och tvätt. Snarare massage och tvätt. Det knådades och tvättades långt ner på halsen. Sen torkades det eller rättare sagt handdukar pressades mot mitt huvud tills håret var torrt. Sen tillbaka till frisörstolen där frisören dök upp och radade upp sin verktygsarsenal på bänken framför mig medans assistenten ordnade med en ny kopp kaffe. Den första försvann troligtvis i samma stund jag blev eskorterad till hårtvättavdelningen. Efter kaffet kom de kokheta handdukarna fram för att försiktigt tryckas mot nacken för att sedan följas av ytterligare lite nackmassage Sen var det dags för frisörens entré. Troligtvis frågade frisören hur jag ville bli klippt. När jag svarade på engelska så försvann han och assistenten i ett nafs för att strax återkomma med en kollega som förstod lite engelska. Nu var goda råd dyra. Över mina läppar strömmade inte en klar och tydlig beställning på engelska om vad som skulle hända med mina lockar. Och inte så konstigt var det. Jag som knappt klarar av det på svenska. Räddningen fanns i byfickan. En bild på undertecknad letades fram och alla nickade glatt. ”Very short” tror jag den engelsktalande kollegan sa och det lät ju bra så jag klämde också i med ”Very short” ifall hon hade sagt något annat. Sen var kollegan försvunnen tillsammans med assistenten, frisören skred till verket och håret började klippas kort. Lite grann klipptes bort, så klippte lite grann bort igen och igen och igen. Jag började känna igen mig själv i spegeln och det var ju bra tänkte jag. Att den första assistenten försvann betydde inte att jag var assistentlös. En ny hade dykt upp och hans uppgift var att med en mjuk borste borsta bort alla små strån som råkade hamna i mitt ansikte. I ögonvrån såg jag att en annan assistent fick ta hand om de lockar som singlade ner på golvet. Nu försvann frisören. Vad konstigt att han inte sa något. Assistenten visade att jag skulle följa med men inte till kassan utan till hårtvättavdelningen. Nu var det dags igen. Massage och tvätt. Undrar när jag blir klar tänkte jag. Ny torkning av håret och sedan var det dags att träffa frisören igen. Burkar och tuber plockades fram. Saker masserades in i mitt hår av frisören som sedan nöjt tog ett steg tillbaka och beundrade sitt mästerverk. Eller så kanske tänkte han, tyvärr kan det inte bli bättre än så här. Vad vet jag. Jag passade på att tacka och assistenten följde mig på vägen och trollade samtidigt fram min jacka ur ett skåp. Sen försvann han också. Jag stegade fram till kassan. Två identiska tjejer reste sig upp och tittade på mig och jag tittade på dem. Ingen sa något och jag tänkte febrilt igen. Det kändes som att de ville säga något samtidigt som de intensivt tittade på mitt hår. ”Very short” sa jag för det var kanske något de kände igen och hade tänkt att säga. Sen var det dags att betala. 180 Yuan kostade det hela. Nöjd stegade jag mot dörren och där stod de. Frisören och assistenten på rad, nästan i givakt och med ett leende på läpparna släppte de ut mig och min tjattrande, nu något mindre kalufs ur lokalen. För allt fanns det något att prata om för mina hårstrån. Det här hade de aldrig varit med om tidigare.