Klockan är 17.40 och jag har precis stoppat en taxi som ska köra mig till ett möte som börjar kl 19.00 på Svenska skolan. Är förhoppningsvis ute i god tid men det är många som är på väg ut ur Peking så här dags. Inser nästan direkt när vi far iväg att det är något fel på bilen. När vi sakta tar oss fram i köerna så far jag, inte fram och tillbaka för att föraren kör ryckigt, utan i sidled. Krampaktigt försöker jag hålla mig i upprätt position. Känner mig både illamående och sjösjuk och bävar hur det ska bli om det är kö hela vägen ut. Helt plötsligt löses kön upp och taxin ökar farten. Jag fortsätter att krampaktigt hålla i mig och nu far jag om möjligt ännu mer i sidled och funderar intensivt på hur jag aka få stopp på taxin och slippa den här resan. Då ökar han farten ännu mer och vi kryssar mellan filerna för att komma fram. Samtidigt som föraren fortsätter att trycka gaspedalen i botten. Paniken närmar sig och precis då slutar det att skaka. Bilen far som en pil lugnt och stadigt fram och jag kan släppa taget. På radion dånar en röst hela tiden. Det kanske är någon sorts teater som vi lyssnar på.
