Upsalia

På tisdag är det helg här i Kina. För att vi ska kunna vara lediga tre dagar (söndag, måndag och tisdag) måste vi jobba in måndagens arbete i morgon, lördag. Det är inte bara vi på BLCU som går i skolan på en lördag. Det verkar gälla de allra flesta, oavsett om man arbetar eller studerar. 6 dagars arbetsvecka är riktigt jobbigt. Hade faktiskt hellre hoppat över den lediga dagen.. Tackar vet jag svenska skolan här i Peking. De slår på stort och är lediga hela veckan utan att jobba in en endaste dag.

Tidigt på morgonen. Klockan ät före sju och vi sitter och äter frukost. Om en liten stund kommer skolbussen. Ossian snart sex år sitter och äter ett Wasa knäckebröd. Då frågar han. ”Är det här skinka från en grisrumpa” och tittar på smörgåsen. Ja svarar jag undrande och frågar ”Smakar det bra?” Ja svarar han, lämnar bordet och kvar står en halväten smörgås med skinka på. Undrar om det är någon idé att köpa ett nytt paket?

Det verkar som att de sista julgranarna, som kantar båda sidorna av en av ringvägarna här i Peking, äntligen är på väg ner. Granarna börjar se lite trötta ut högst upp i toppen och julgranskulorna har redan tagits ner. De är fortfarande jättefina ljuskällor på kvällarna men nu är julen faktiskt slut för längesedan.

Pluggar glosor och läser texten inför morgondagens lektion.

Det är bäst att parkera innanför de vita strecken.

Här i Beijing finns det över 55 000 taxibilar. Det kostar inte speciellt mycket att åka. De första tre kilometrarna kostar tio kronor.

Häromdagen tittade jag och min kinesiskalärare Lina bland annat på de kinesiska tecknen för orm, mask och räka. De hade något gemensamt. Jag frågade: ”Varför har räka och mask samma tecken. Det skulle ju vara bättre om den hade samma tecken som fisk?” (eftersom vi äter fisk, tänkte jag). Lina svarade skrattande: ”Neeeeheeej Susanne. Nu har du fel! Räka är ju en sorts mask, bara det att den finns i vattnet istället för på land.”

Hur sugen är man på räkor nu?

I höstas väntade vi på att det skulle bli 15 november. Datumet då värmen sätts på överallt i hela Kina. Nu verkar det som att värmen har stängts av igen.

Tack Annette!

Vi har börjat prata om allt vi måste hinna med innan vi åker hem. Det är sorgligt att vi snart ska åka, vi trivs verkligen bra här samtidigt som det så klart ska bli skönt att komma hem också. Vi har också börjat köpa lite presenter till nära och kära därhemma. Diskussionerna om hemresan fortsätter. Efter mycket om och men verkar det som att vi till slut har valt bort transibiriska järnvägen. Det blir nog flyg. Kanske stannar vi någonstans efter vägen ett par dagar.

I lördags bjöd min japanska klasskompis Nao med mig på smyckeskurs här i Sanlitun där vi bor. Vi var åtta personer från alla möjliga delar av världen. Hon som satt mittemot mig kom från Australien. Vi fick lära oss olika sätt att göra halsband, armband, örhängen och ringar. Vi fick dessutom egna verktyg och allt som behövs för att tillverka smycken så nu vill jag åka till pärlmarknaden och köpa pärlor. Vi måste träna innan kursen med nästa steg börjar.

Kvällen började med en drink på World Trade Center. På våning 80!

Utsikten var helt makalös även fast det var lite disigt.

Priset var därefter, en coca-cola kostade 50 yuan (ca 50 SEK) men det kändes helt ok med ett glas mousserande för 80 yuan.

Därefter intogs middagen på en jättetrevlig kinesisk restaurang.

Så här såg World Trade Center ut på kvällen när vi var på väg hem från restaurangen.

På vägen hem gick vi förbi The Place där de har världens största LCD-skärm, utomhus, i taket. Där visades en film om rymden. Det var varmt och skönt, det var många människor ute, många barn åkte rullskridskor under rymdfilmen.

Villiam filmade med sin kamera.

Kvällen avslutades med en rickshaw-tur hem till Gongti Beilu.

För er som saknar Edvin på bilderna kan jag berätta att han sov hos en kompis.

Det här är mina dinosaurieägg, säger Ossian

Här i Kina kan vi så klart både läsa och titta på tv om jordbävningar och bränder, explosioner och härdsmälta i kärnkraftsverket i Japan men vi känner oss inte hotade på något sätt bara för att vi befinner oss i Asien. Kärnkraftsverket ligger ganska långt ifrån oss.

Det enda som känns lite extra är en japansk tjej i klassen. Som tur är bor hennes föräldrar också här i Peking så hennes familj är i säkerhet men hon berättar om hur kompisarna i Tokyo har det. När hon pratar om jordbävningarna så säger hon dels att det var väntat sedan många, många år tillbaks men samtidigt är det helt ofattbart att det verkligen har hänt i Tokyo.

Idag hade studenterna i skolan organiserat en stor insamling till de drabbade i Japan.

Kunde inte låta bli… 🙂

Och luftkvaliteten är bra igen

Idag har vi varit på IKEA och köpt kaffe, köttbullar, lingonsaft, Marabous mjölkchoklad, och Ahlgrens bilar. Mums!

Just precis nu önskar jag att vi alla här kunde vara som den femte kinesbrodern i den gamla kinesiska folksagan. Han som kunde hålla andan hur länge som helst.

På väg till skolan. Birds nest från taxin.

IBM:s drakhuvud från taxin på väg till skolan.

Min nya lärare som är så bra 🙂

Bilevent på The Village. Det är fortfarande tidigt på kvällen, ännu har inte så många besökare kommit.

Edvin är hos en kompis. Vi andra äter middag på Blue Frog.

Jag brukar se eller höra honom då och då. Senast jag såg honom var i förrgår på vår lilla gata till mataffären. Det var kväll och först såg jag inte honom men väl hans cykel. På den har han sin lilla verkstad och viktigast av allt, knivslipen. Själv satt han mot väggen snett mitt emot. Han är lite äldre, ler försiktig men man måste titta noga för att se det och hela han utstrålar på något sätt vänlighet och lugn. Inga kunder i närheten och tyvärr är det oftast så jag brukar se honom. Helt ensam. Vanligtvis så berättar han om sin ankomst genom att skramla med en knippe metallblad på en ring. Det låter otroligt illa och är man nära så vill man hålla för öronen. Men inte idag. Nu är det helt knäpptyst. När jag kommer tillbaka efter att ha varit till affären så är han på väg. Han är i slutet på gatan. Rör sig sakta och stannar i korsningen. Tittar till höger, tittar till vänster. Gång på gång. Vad tänker han på? Håller han på ge upp? Funderar han på att bege sig hem och tänker svänga till höger eller ta till vänster och se om det kan finnas några kunder på parallellgatan. Han står kvar och tittar när jag går vidare hemåt. Det är fortfarande tyst. Inget öronbedövande skrammel som berättar att nu kan man få sina knivar slipade. Bara en ensam vänlig man med sin cykel som inte kan bestämma sig om han ska svänga till höger eller vänster.

Salt eller socker? Här gäller det att välja rätt. Första gången med socker utan att veta om det var en annorlunda upplevelse.

Veckans bokstav ; O

”Vad har du för sak med dig idag som börjar på bokstav ”O”, frågade vi Ossian.

Han svarade; ”Det är jag som är här idag som börjar på bokstav O”. Javisst!!

Ur veckans veckobrev från Svenska Skolan i Beijing

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att diska. Så fort man har slutat så vips så finns det ny disk att ta hand om. Därför har jag alltid sett till att ha diskmaskin även om det mer eller mindre bara varit i en övernattningslägenhet. De gånger jag har diskat har varit en semestervecka i fjällen på vintern eller i en stuga på sommaren. Nu diskar jag varje dag. I ett helt år. Här har jag inget val och det har blivit en nödvändigt ont, något som måste göras. Det jag kan göra är att lyssna på kinesiska, prata och repetera högt och fundera. En sak jag har funderat på och det är att här torkar disken otroligt fort. Undrar hur det kommer sig. Kan det bero på att det är så torr luft här? Många tankar flyger genom huvudet under ett diskpass. Om stort, om smått och och om att längta hem till min vän i köket där hemma i Uppsala.