Hastigt slut

Den största prövningen hitintills  är att ordna med visum. Inte visumet i sig utan att få reda på vad som gäller. När det sedan var klart handlade det om att hitta en läkare som inte har semester. Och det gjorde vi. Och inte vem som helst utan en med egna tankar och tolkningar. I morgon är det dags för en ny resa till Stockholm och doktorn som först tyckte så mycket. T.ex att blodgrupps gruppering inte alls behövdes trots att det var med på blanketten. Som sedan sålde på oss en blodtrycks manschett till påstått inköpspris och sedan skickade iväg oss för att låta oss återkomma en vecka senare. Det är lätt att vara efterklok. Och det var vi. För varje dag som gick blev vi klokare, klokare och klokare och riktigt kloka var vi kvällen innan och absolut klokast samma morgon. Bra karl reder sig själv som i det här fallet var Susanne som på nolltid tog fram ett registerutdrag från födseln av yngste sonen. Det var i och för sig inte världens bästa kopia på journalen som hon hade fått men ju längre man tittade på det ju mer självklart var det att hon på egen hand, visserligen via ett gammalt journalutdrag, hade blodgrupps grupperat sig själv. Bra jobbat. En som fick jobba lite mer var jag själv. En plan lades upp, telefonnummer samlades in, öppettider antecknades och på morgonen var det dags. Husläkarmottagningen hamnade underst i högen. En viss misstro infann sig redan för 15 år sedan. Då hamnade jag hos en väldigt förstående och lyssnande doktor i vit mundering. Men efter en stund infann sig mina funderingar. Efter ytterligare en stund var jag misstänksamoch när han till slut frågade mig om diagnos och behandling, så kändes det inte bra. Nu kan man ju tycka att det är lite väl långsint att hänga upp sig på något som hände för 15 år sedan. Men bra kändes det inte heller  när jag för en tid sedan inte lyckades ta mig förbi sköterskan på telefon, när jag hade ont i armen. Någon läkare behövdes inte tyckte hon utan ordinerade raskt Alvedon i fjorton dagar. Dessutom tyckte hon att jag borde kontakt en sjukgymnast snarast. Men si det receptet hjälpte inte. Noll resultat av ”den som är stor måste vara snäll”. Nu kanske man kan tro att man skulle kunna glida förbi sköterskan och äntligen få tid hos doktorn. Men så blev det inte alls. Tvärstopp hos sköterskan igen och nu ordinerades Ipren i fjorton dagar. Mina protester viftades bort med att Alvdon och Ipren var helt olika saker och dessutom så bra att man gärna kunde äta båda två för att uppnå bästa resultat. Men så klart, så blev det förstås inte. Värken var kvar. Att få ut något där som inte ens kanske fanns, kändes alldeles för svårt. Underst i högen fick det bli. I mitten hamnade blodcentralen på söder i Stockholm. Säkert full koll på blod men kanske inte mitt. Erinrade mig raskt att det var ett tag sedan vi sågs. En så där 25 år sedan. I andra änden det vill säga överst  hamnade Tobiasregistret. Där borde de ha koll på min blodgrupp kan man tycka. För hur gick det annars till, de två gånger jag har donerat benmärg, till en för mig okänd mottagare. Och visst var det så. Full koll där. Men gick det att faxa? Glatt besked efter en stund. Fax alright. Ingen sekretess på em bokstav eller två där inte. En bra början och ett lyckligt slut. Inte riktigt. Kaos av oanat slag hos doktorn. Till slut allt klart och full fart mot Kinesiska ambassaden. Minuterna tickar på och vi är sena. Riktigt sena. Planer smids i bilen. Jag släpper av Susanne och hon springer upp för backen och in innanför grinden och den bevakande vakten. Meter läggs till meter. Två bussar i långsamt mak utanför Tekniska muséet passeras. Minutrarna tickar på och helt plötsligt finns det bara en kvar. Fler är tydligen i samma situation som oss. Nedanför backen står tre svarta bilar hastigt parkerade. En snabb inbromsning och vi står plötsligt parkerade mitt bland dem. Ut hoppar Susanne. Spring fortare tänker jag. Men hon saktar ner. Försöker få ögonkontakt. Säger något. Spring tänker jag. Men det gör hon inte. Istället kommer hon tillbaka mot bilen. Öppnar dörren och frågar efter passen. Det ser ut som hon vet svaret men hon frågar ändå. Det slutade precis där. Bådas våra ansträngningar. Fokus på läkaren, blodgrupperingen och passen hemma på hyllan.