Då var det dags igen. Dags att sitta i frisörstolen. Det var ett tag sedan. Så där en tre månader. Några saker är riktigt intressant att se. T.ex. hur sakta, hur få strån och hur lite de klipper varje gång de klipper. På mina axlar och på frisörens händer sprids ett gråsvart puder som sakta blir till små högar samtidigt som assistenten står stramt i givakt och följer det hela mycket noga. Det hela bryts endast då och då, då assistenten försiktigt, försiktigt borstar bort de mikroskopiskt små stråna från mitt ansikte. Kaffekoppen som jag fick när jag kom står orörd och bortglömd framför mig och själv sitter jag och minns när jag var riktigt liten och gick till frisören i Migohuset på Kvarngärdet. Inte så konstigt faktiskt eftersom precis som då sätter frisören här fingrarna vänligt men mycket bestämt i mina tinningar för att jag ska sitta rätt med huvudet. Tydligen är jag lite bångstyrig för det hela upprepas gång på gång. Efter en stund ser jag ut som Kurt Olsson. Allt hår på sidorna är borta men mitt på huvudet finns allt kvar i en gigantiskt stor lock. Upptäcker i spegeln att jag sitter med ett spänt anletsdrag. Det känns inte helt bra att se ut som Kurtan. Som tur är rättar det till sig efter en stund. Locken försvinner och jag känner mig lugn igen. Tyvärr är det en falsk trygghet. När jag är färdigklippt och håret är tvättat en gång till och därtill fönat så går frisören bort till sitt låsta skåp där han tar fram en liten burk med kräm som han tar en klick i. Sedan börjar skapandet. Med hjälp av tummen och pekfingret lyfter han håret mitt på huvudet och masserar in krämen och helt plötsligt ser jag ut som Kurtan igen trots att håret är kort. Frisören och assistenten ler nöjt och frågar om jag är nöjd. Känns inte riktigt som jag kan säga att jag tycker att jag ser ut som Kurtan. Ler själv, betalar och skyndar mig hem och hoppas att jag inte ska träffa någon jag känner på vägen.