Nu går det inte längre. Än hur jag försöker. Än hur jag tar i så händer det nästan ingenting. Endast någon svag, darrig knappt hörbar ton kommer över mina läppar. Jag som trodde att vissla var som att cykla. Har man en gång lärt sig så kan man det livet...
För någon dag sedan kom jag på mig själv att jag sjöng eller om man ska vara lite mer exakt, nynnade en sång. Något min mamma alltid gjorde när jag var jag liten och något hon fortfarande gör, när man hälsar på. Kändes som vi kom lite närmare varandra, mina föräldrar...
I dag är det andra dagen som det känns som att man är till havs. Mest på kvällen när det är mörkt. Högt upp, en bit bort blinkar röda lampor. Inte på någon fartygsmast utan på några skyskrapor som sträcker sig mot skyn. Sikten är obefintlig och man ser inte speciellt...
Här ser alla olika ut. Korta, långa, smala, unga, gamla, rika och slitna. Glada, allvarliga, lugna och vilda. Precis som vi. Det som är extra roligt är att man då och då känner igen ansikten. I förra veckan såg jag till exempel Ulf Elving. Inte den riktige förstås men...
