Nu tänker jag att ni alla är på en härlig semester och därför är lite osynliga. Idag var jag och besiktigade mina föräldrars bil. Vi var inte så många där precis. Efteråt, när jag hade parkerat bilen och var på väg tillbaka till mina föräldrars lägenhet så gick jag på Murargatan alldeles ensam. Inte en endaste människa syntes till. Kändes helt overkligt och som att staden var övergiven. Kunde inte låta bli att tänka på våra kinesiska vänner som har flyttat hit och vad de sa när jag försökte hjälpa dem att hitta en bostad. ”Vi är vana att det finns människor runt omkring oss hela tiden så vi vill inte så gärna bo någonstans där vi är ensamma”.
