Vi hade inte kommit speciellt långt. Det handlade bara om ett kliv eller möjligtvis två när visselpipan obönhörligen ringde i våra öron. Högt och gällt. Och det var inte så konstigt för hon med pipan stod precis bakom oss. Att det var oss det handlade om var det heller ingen tvekan om. Jag, Susanne, Edvin och Ossian stod som förstenade med vatten till knäna stirrande på en ung tjej med visselpipa i mun som också stirrade, fast på oss. Plötsligt tog hon pipan ur mun och sa ”màozi”. Sedan pekade hon på sitt huvud för att förtydliga. Några minuter senare var jag ägare till min allra första badmössa. En svart sak som påminner mer om en sotarmössa än en badmössa. Men vad vet jag. Speciellt intresserad av badmössor har jag aldrig varit och det tog ju ett tag till jag blev ägare till en. Ett halvt liv eller så.