På sätt och vis lever vi i en egen liten värld här. Vi förstår inte vad som sägs och vi kan inte läsa det som skrivs. Ibland fungerar det med engelska, ibland med hjälp av teckenspråk och ibland tur. I fredags till exempel, klockan åtta på kvällen var det dags att hämta Edvin snart tolv år som hade följt en klasskompis hem efter skolan. Ut på gatan, stannar en taxi. Provar på engelska. Har visserligen ännu inte stött på en taxichaufför som förstår engelska men provar ändå. Fungerar inte. Tar upp telefonen, gestikulerar till chauffören och ringer klubbhuset i det område där sonen finns. Där fungerar det med engelska. Berättar att jag behöver körinstruktioner till min taxichaufför. Sen bär det iväg i full fart på stora vägen ut ur Peking. I två mil. När vi närmar sig området börjar taxichauffören leta. Hittar en grind in till ett område och frågar på kinesiska om det är rätt. Tror jag åtminstone. Svarar på engelska att jag inte har en aning. Han svarar på kinesiska och tittar på mig. Kikar ut. Det är kolmörkt Ser inte att det står något på engelska som jag känner igen. Chansar på att skaka på axlarna och ruska på huvudet. Chauffören kör vidare. Nya grindar, nya vakter och nya områden. Proceduren upprepar sig gång på gång. Tiden går. Chauffören pratar ännu mer med mig. Känns som han nog tycker att jag borde hjälpa till. Fler vakter vid bostadsområdena tillfrågas. Ingen brist på dem förresten. De står en var femtionde meter utanför murarna som omgärdar de fina bostadsområdena. Hinner hastigt tänka tanken varför då? Är det farligt här eller är det fint och höjer områdets status? Färden fortsätter med ytterligare ett antal stopp. Innan vi är framme vid rätt område. Taxichauffören ler och skrattar, ser nöjd ut och pratar kinesiska med mig. Jag ler och skrattar, ser nöjd ut men hoppar över att prata engelska med honom. Nytt problem. Vi blir inte insläppta av vakterna. Provar med engelska. De svarar på kinesiska. Provar med att visa husnumret som jag har på en lapp. Fungerar inte heller. Provar då att ringa min sons klasskamrats hemnummer. Någon svarar med ett hallå, tror jag men lyssnar inte så noga. Är så glad att vi är framme. Glatt berättar jag på svenska vem jag är. Att vi är här nu och att vi inte kommer in på området. Det är knäpptyst i luren. Visserligen en väldigt kort stund men tillräckligt lång så att jag hinner tänka tanken att jag har fått fel telefon nummer och hur ska jag nu få tag på E. Då säger en dov, dämpad röst på engelska ”Vill du prata med din son” och tänk det vill jag. Sen går det bra. Visserligen kör chauffören åt fel håll i området. Här finns det nya vakter som alla tillfrågas vart hus 2161 ligger och efter en stund kommer vi faktiskt fram.
