Idag åt jag och Edvin lunch på en restaurang i närheten av skolan innan vi skulle på utvecklingssamtal med Edvins lärare. Efter det besöket tror jag att vi lättare kan förstå hur det är att vara kines bland västerlänningar, det var nämligen precis så VI kände oss.
Vi bor inne i stan och Edvins skola ligger i Shunyi, ett område lite utanför centrala Peking där många västerlänningar bor. Inne i stan är det ganska få som pratar engelska så jag beställde glatt maten på kinesiska, som jag är van vid. Servitrisen upprepade allt jag sa på engelska och svarade också på engelska. Vi beställde bland annat gongbao jiding (kyckling med jordnötter). Kineser börjar ofta med grönsaks- och kött-rätter och fyller på med ris om de fortfarande är hungriga. Så gör vi också ganska ofta. Tydligen var det så ovanligt att man bara beställer en kycklingrätt utan ris på den här restaurangen så efter ett tag kom servitrisen fram igen: ”Hur många ris vill ni ha?” Det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. ”Nej tack, vi vill inte ha något ris”. Hon kanske hade fått klagomål för hon gick genast fram till en servitör och berättade: ”De äter kyckling utan ris”.
Inne i stan får vi ofta varmt vatten till maten. Om vi beställer flaskor är de rumstempererade. Här fick vi is i glasen. Det var längesedan jag drack något så kallt, det ilade till i tänderna.
Jag kommer ihåg en gång i början när vi precis hade flyttat hit. Det tog en kvart att beställa en cola. Coke, coca-cola, cola. Inget fungerade. Till slut var jag tvungen att följa med fram till kylskåpet där läsken stod och peka. Då visste vi inte att coca-cola heter kekou kele. Om vi då hade kommit till den här restaurangen hade vi kunnat beställa en cola på direkten.
Tänk att man kan leva så olika liv fast man bor i samma stad.