Jag brukar se eller höra honom då och då. Senast jag såg honom var i förrgår på vår lilla gata till mataffären. Det var kväll och först såg jag inte honom men väl hans cykel. På den har han sin lilla verkstad och viktigast av allt, knivslipen. Själv satt han mot väggen snett mitt emot. Han är lite äldre, ler försiktig men man måste titta noga för att se det och hela han utstrålar på något sätt vänlighet och lugn. Inga kunder i närheten och tyvärr är det oftast så jag brukar se honom. Helt ensam. Vanligtvis så berättar han om sin ankomst genom att skramla med en knippe metallblad på en ring. Det låter otroligt illa och är man nära så vill man hålla för öronen. Men inte idag. Nu är det helt knäpptyst. När jag kommer tillbaka efter att ha varit till affären så är han på väg. Han är i slutet på gatan. Rör sig sakta och stannar i korsningen. Tittar till höger, tittar till vänster. Gång på gång. Vad tänker han på? Håller han på ge upp? Funderar han på att bege sig hem och tänker svänga till höger eller ta till vänster och se om det kan finnas några kunder på parallellgatan. Han står kvar och tittar när jag går vidare hemåt. Det är fortfarande tyst. Inget öronbedövande skrammel som berättar att nu kan man få sina knivar slipade. Bara en ensam vänlig man med sin cykel som inte kan bestämma sig om han ska svänga till höger eller vänster.
